Samhällstjänst
Min dotter och jag har gjort samhället en tjänst idag.
Vi har bringat glädje till två av samhällets äldre medborgare.
Tillsammans med min mor och far besökte vi mina farföräldrar, och det är skönt att se deras ansikten lysas upp när de ser på min dotter. Hon är inte deras första barnbarnsbarn, men hon är det senaste, och det ÄR roligt med små barn.
Min farfar är en ganska pessimistisk man, som just nu gärna tycker synd om sig själv, och dessutom gärna berättar för andra hur illa det är, så att de ska få dåligt samvete. Idag satt han och försökte få ögonkontakt med lilltjejen, med hjälp av de klassiska höga, mjuka tonerna som vuxna män bara kan frambringa när de pratar med bäbisar.
Farmor lyste av glädje bara av att se sitt barnbarnsbarn skratta högt åt hennes son (barnets morfar), och när hon själv fick ett leende riktat mot sig var lyckan gjord. Dessutom fick hon hålla henne, och det är alltid en höjdare, även om flickebarnet skrek i högan sky en stor del av tiden...
Det är skönt att ha henne där, för hon kan lätta upp den mest nedtyngande diskussion med en hickning eller nysning. Man får liksom en liten mental paus innan man åter koncentrerar sig på sjukdomar, olyckor eller krämpor.
