Klagosång över urinprov
Jag avskyr urinprov!
Eftersom jag nyligen genomgått en graviditet har jag det senaste året fått kissa på befallning ett antal gånger. Dessutom drabbades jag av en aning högt blodtryck och lite för mycket svullnad, vilket föranledde några ytterligare urinprov för att vara på den säkra sidan. Jag fick åka upp till förlossningen fyra gånger innan det verkligen var dags och varje gång skulle det kissas.
Det är inte alldeles lätt att kissa i ett litet rör, och när man lagt på sig ytterligare tio-femton-tjugo-tjugofem kilo är det ännu bökigare!
Idag skulle det sista urinprovet lämnas. Det var dags för efterkontroll, för att äntligen sätta punkt för graviditeten...
Upp i ottan (för vi skulle naturligtvis iväg på ett tidigt morgonmöte med anledning av husbygget) för att skvätta lite i röret. Efter erforderlig tvätt och andra förberedelser... händer ingenting. Jag är inte det minsta kissnödig. Trots vattenskval från handfatet, tankar på regn, Niagarafallen och allt annat vått, kommer ingenting. Och jag har bråttom! Innan vi ska iväg ska jag hinna duscha, amma, äta frukost, klä på mig, klä på dottern, torka håret... och naturligtvis kissa.
Till slut tvingas jag ge upp och kompromissa med begreppet morgonurin (före frukost och så vidare) och åka till mötet innan jag kissar.
Väl hemma lyckas jag till slut klämma ur mig de efterlängtade dropparna och förpackar dem väl i dubbla plastpåsar innan jag lägger dem i kylen för bästa förvaring tills det är dags att träffa barnmorskan.
Då ringer telefonen. Efterkontrollen skjuts fram två veckor. Jättebra! Jag skulle slippa stressa och dottern skulle få sova så länge hon ville efter att ha blivit berövad sin efter-frukost-sömn på grund av mötet. Inga problem alls!
Sedan slår det mig!
Jag har kissat i onödan! Urinprovet och all möda jag har lagt ner på att producdera det är helt bortkastat! Och värre ändå: jag får lov att göra om alltihop om två veckor! Det här skulle ju vara sista gången!
Jag tror att det är sådant som gör att det finns ensambarn i världen. Deras stackars mammor har fått nog av urinprov och vägrar genomgå det en gång till.
Kul att läsa dina upplevelser med bebisen och allt där runt omkring. Nu är ju min son några månader äldre så därför är det lite extra roligt att läsa dina inlägg för faktum är att jag har redan hunnit glömma de där första månaderna.
Apropå delad föräldraledighet så kände jag en grym panik när Alfons var runt 6 månader och vägrade äta vanlig mat han bara satt och väste med vidöppen mun och maten på tungan. För jag såg för min inre syn hur min sambo ringer mig på jobbet och säger att Alfons vägrar att äta och bara skriker. Nu har matproblemet löst sig och han sätter i sig allt han får tag på, godast är smulorna under bordet. Hoppas verkligen att det går bra för dig och pappan och bebisen i fortsättningen!
Hörrudu! Skriv nu för bövelen, jag har inte tid att sitta här och läsa gamla inlägg om min ärade syster. Och när ska "the Babbler" komma igång? Jag vill veta ALLT!
