applicera ofin il

Det är väl det minst överraskande man kan tänka sig, men jag älskar min dotter.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser på henne. Hon är perfekt i precis allt hon gör.

Jag är mäkta stolt över hennes utveckling, som att hon orkade hålla upp huvudet jämförelsevis bra redan innan hon var två veckor gammal. När vi upptäckte att hon vid fem veckors ålder tar sig fram när hon ligger på mage (om underlaget är det rätta, i alla fall) växte jag nog en halvmeter, och när hon log på riktigt första gången, på sin månadsdag, var kärleken så påtaglig att jag nästan fick lov att torka upp den från golvet...

Nu ligger hon och leker med sitt babygym och en skallra. Hon ser ut att ha så roligt och jag är så stolt!

Jag är stolt över henne när hon sover i sin egen säng, jag är stolt när hon äter duktigt. Jag är stolt när hon skriker, för det är ju något hon berättar för mig. Jag fattar oftast inte vad hon menade förrän efteråt, men jag är stolt över henne. Jag är till och med stolt när hon bajsar så att blöjan läcker och det blir fläckar på kläderna. I den situationen är jag samtidigt ruskigt irriterad på blöjföretaget, och svär på att börja köpa blöjor från värsta konkurrenten istället, men henne är jag bara stolt över!

Jag älskar hennes sätt att sova genom allt. Hennes pappa kan dammsuga under kudden där hon ligger utan att det bekommer henne det minsta, och idag sov hon så gott när vi var ute på tomten och inspekterade trädfällningen. Med två motorsågar och en skogsmaskin i full fart. Vi andra hörde knappt varandra, men hon sov så sött. Ända tills det blev tyst... På fabriken där hennes pappa jobbar somnade hon när vi kom in i rummet där det låter mest. På de andra avdelningarna var hon pigg och vaken...

Jag är stolt över allt hennes ljusa babyhår och hennes stora blå ögon, som alla kommenterar. Jag är stolt över att hon var så stor när hon föddes och över att hon växer så bra.

Jag är stolt när jag ser blicken i ögonen på släktingar och vänner när de tittar på henne, håller henne eller, gubevars, får henne att somna.

Att se stora starka karlar få något mjukt i blicken när de tittar på henne är inte heller fel.

Jag älskar att se hennes ögon liksom rulla bakåt och sedan falla ihop när hon somnar. Jag älskar att se blicken i hennes ögon när hon är pigg och vaken. Jag älskar också det där pillemariska ansiktsuttrycket hon har när hon ligger vid bröstet, men inte riktigt är hungrig. Glimten i ögat, det busiga leendet och hennes rent av proffsiga fintar innan hon än en gång undviker att suga tag och börja äta. Och när hon nästan tar tag, men istället spottar ut och rynkar på näsan. Hela tiden med samma härliga glimt i ögat.

Det är väl sinnebilden av en helt osjälvisk kärlek till en annan människa, så stark att jag helt och hållet sätter mig själv åt sidan för hennes behov. Utan att klaga äter jag kall mat, sover på soffan med armen i en konstig vinkel och vaknar med en låsning i rygge, går dagar utan att få duscha, vankar nätterna igenom med en skrikande bäbis på axeln... Totalt självutplånande, helt enkelt.

Men frågan är om det inte är tvärtom, ett uttryck för regelrätt egoism. Hon är ju en del av mig. En del av denna oändliga stolthet grundar sig i att jag har åstadkommit en sådan perfektion. Jag har gjort de där underbara ögonen och det är min kropp som ger henne maten som får henne att växa så bra. Det första leendet var riktat till mig och nog är väl allt detta fantastiska min förtjänst?!

Jag vet i alla fall att även om jag verkligen älskar min systerdotter - och när hon föddes upptäckte jag att det var precis samma sak som att bli kär - så är jag inte på långt när så stolt över henne som jag är över min egen dotter.

Jag kommer att tänka på uttrycket "ett ansikte som endast en mor kan älska". Ren och skär egoism! Alla andra inser felen hos barnet, men hon älskar dess ansikte bara för att det är hon som har skapat det! (Nu tycker väl jag personligen att det är hemskt om det verkligen finns sådana ansikten, med tanke på alla människors lika värde och inre skönhet och allt sådant, men vid en analys av själva uttrycket kan det inte vara något annat än egoism i form av moderskärlek.)

Sen vet jag inte om det nödvändigtvis behöver vara något dåligt, bara för att det är egoistiskt. Lite egoism kan vi nog behöva lite till mans, och det här är väl ett fantastiskt sätt att komma runt den förhatliga Jantelagen. Egoism och framhållande av den egna förträffligheten förklädd till osjälvisk kärlek till en annan människa.

Vi får väl hoppas att Jante inte har för vana att surfa omkring och läsa folks bloggar, för man vet ju aldrig vad han skulle ta sig till om han kom på att han blivit lurad genom alla tider.