Husdepression?
Finns det något som kallas husdepression? Jag tycker att det borde finnas, precis som det finns exempelvis förlossningsdepression...
Man går omkring och känner att man borde vara världens lyckligaste eftersom man har ett nytt fint hus, precis som man har drömt om mer eller mindre hela sitt medvetna liv. Man har liksom fått allt man kan önska, men ändå är man inte speciellt lycklig. Det är rätt jobbigt, faktiskt.
Visst, man trivs. Det är underbart att slippa "vägg-i-vägg-grannar". Allt är nytt och fräscht. Men ändå...
Det tar på krafterna att flytta, att rota sig på ett nytt ställe. Det är ett gigantiskt ansvar. Det är massor, nej förlåt, MASSOR(!!!) av pengar det handlar om. Dessutom ska man fatta mer permanenta beslut om inredning än man behövt göra tidigare. Då visste man att man skulle flytta relativt snart. Nu hoppas man i alla fall att man blir kvar resten av livet. Det är rätt permanent...
Alltså bör man välja möbler som passar, placera dem på ett sätt som går att leva med mer än ett år, köpa gardiner man verkligen gillar, och så vidare. Det blir en rätt rejäl press.
Är man till på köpet patologiskt ickedominant, och vill vara alla till lags... Då blir det jobbigt.
DÄR kommer depressionen in i bilden.
Om ni nu har lust att byta ut alla "man" i texten ovan mot ordet "jag", så har ni en rapport om mitt sinnestillstånd. Håll till godo.
Man går omkring och känner att man borde vara världens lyckligaste eftersom man har ett nytt fint hus, precis som man har drömt om mer eller mindre hela sitt medvetna liv. Man har liksom fått allt man kan önska, men ändå är man inte speciellt lycklig. Det är rätt jobbigt, faktiskt.
Visst, man trivs. Det är underbart att slippa "vägg-i-vägg-grannar". Allt är nytt och fräscht. Men ändå...
Det tar på krafterna att flytta, att rota sig på ett nytt ställe. Det är ett gigantiskt ansvar. Det är massor, nej förlåt, MASSOR(!!!) av pengar det handlar om. Dessutom ska man fatta mer permanenta beslut om inredning än man behövt göra tidigare. Då visste man att man skulle flytta relativt snart. Nu hoppas man i alla fall att man blir kvar resten av livet. Det är rätt permanent...
Alltså bör man välja möbler som passar, placera dem på ett sätt som går att leva med mer än ett år, köpa gardiner man verkligen gillar, och så vidare. Det blir en rätt rejäl press.
Är man till på köpet patologiskt ickedominant, och vill vara alla till lags... Då blir det jobbigt.
DÄR kommer depressionen in i bilden.
Om ni nu har lust att byta ut alla "man" i texten ovan mot ordet "jag", så har ni en rapport om mitt sinnestillstånd. Håll till godo.
Kommentarer
Postat av: maru
Jag önskar verkligen att jag kunde skicka några käcka hejarop via nätet men det blir lite svårt. Personligen har jag ingen erfarenhet av totalt nya hus. Jag har alltid fått flytta in och försöka anpassa hyllorna efter andras borrhål, typ. Där emot är jag, till min sambos stora förfäran, helt manisk vad det gäller ommöblering. Jag fick ett tips när vi precis hade flyttat in i nuvarande bostad. "Ha inte för bråttom med inredningen, det bästa är att bo där ett tag och liksom känna sig fram". Hmmm, det där låter mer som ett citat ur Äntligen hemma... nåja hur som helst. Det är kanske dumt att ta några förhastade beslut bara för att man vill få det färdigt. Ni har ju inte bott där sååå värst länge. Lycka till!
Trackback
