Dåligt äppelträdssamvete
Här kommer ett av de tidigare utlovade inläggen.
Min dotter har ett namn som sammanfaller med en äppelsort. På hennes ettårsdag hade hennes kluriga och tillika trädgårdsintresserade faster köpt ett äppelträd av nämnda sort, som vi antogs gräva ner i vår nästan totalt öde trädgård.
Vi tyckte att det var jättebra, även om vi funderade över problem såsom växthastigheten (ska hon hinna klättra i sitt träd innan hon kommer ur trädklättrarfasen av sin barndom?) och hur vi ska lösa hennes framtida emancipation inklusive flytten från föräldrahemmet. (ska hon gräva upp trädet och ställa det i kruka på sin eventuella balkong, eller kanske kräva att vi flyttar hemifrån och lämnar huset till henne istället för tvärtom? Det är ju ändå hennes träd.)
Sedan kom uppskjutningsfasen, som är en ofrånkomlig del i alla projekt i vårt hushåll. "Vi väntar med planteringen tills jorden kommer, det verkar smart". Jorden kom inte. Han som skulle tillhandahålla jorden råkade ut för någon olycka och bröt ett eller annat revben och kunde knappt ta sig upp i maskinen. Vi behövde måla huset och sköt upp gräsmatteanläggningen till efteråt (vilket visade sig vara ett smart drag, med tanke på torkan vi haft och gräsmattors medfödda törstighet, speciellt under groningstiden...) så vi avbeställde jorden utan en tanke på dotterns stackars äppelträd.
Kraken har stått i solen mot väggen (hon måste ju ha stöd av något, den lilla), vattnats hyfsat regelbundet, men utan att få utrymme att vicka på rötterna. Gång på gång har vi urskuldat oss inför faster, farmor, morfar, övrig släkt, vänner och bekanta. "Hon ska få komma ner i jorden, vi lovar" "Hade vi bara fått jorden som vi skulle..."
För ett par veckor sedan (tre månader efter födelsedagen) tog vi oss i kragen och grävde ett hål som nästan var tillräckligt djupt och satte ner vårt dåliga samvete i det. Mörkret tilltog, vi kunde knappt läsa alla instruktionerna angående planteringsdjup, bevattning och hur man fäster den där gummistroppen vid såväl träd som stödpinne, och myggorna misshandlade oss rejält. (Mina fötter har inte varit så svullna sedan jag var gravid.) Men hon kom ner i jorden till slut.
Morgonen därpå var det spännande att se hur illa hon satt, hur snett det blivit samt om hon skulle överleva. Vi spånade kring rötternas beteende nu när de efter så lång tid i fångenskap äntligen skulle få känna på friheten i jorden. Kanske skulle de drabbas av stora skälvan och stanna kvar i sin lilla väl inarbetade rotklump, så att vi mycket väl skulle kunna gräva upp trädet den dag dottern packar för att flytta hemifrån... Annars sprider de väl ut sig över hela trädgården och blir till ett gissel för oss så fort vi vill plantera något annat. (Vilket i och för sig skulle vara rätt åt oss, med tanke på hur illa vi behandlat denna underbara present till vår dotter.)
Sedan slog det oss. Vi hade inte luckrat upp rötterna. Hon hade fått snurra rötterna varv efter varv i den där lilla plastpåsen (säck är att överdriva) i tre månader, och så har vi inte ens vett att luckra upp dem en aning när vi äntligen ger henne utrymme. Det dåliga äppelträdssamvetet, som mildrats något när hon kom i jorden, blossade upp med full kraft.
Igår fick jag lite lindring. Min far sa att det såg ut som att trädet växte. Jag kan säga som så att den kommentaren betydde så mycket för mig att om trädet är dött när jag kommer ut i morgon bitti, kommer jag att hävda att det inte är mitt fel, för hon överlevde planteringen. Hon växte. Det måste vara något annat!
Min dotter har ett namn som sammanfaller med en äppelsort. På hennes ettårsdag hade hennes kluriga och tillika trädgårdsintresserade faster köpt ett äppelträd av nämnda sort, som vi antogs gräva ner i vår nästan totalt öde trädgård.
Vi tyckte att det var jättebra, även om vi funderade över problem såsom växthastigheten (ska hon hinna klättra i sitt träd innan hon kommer ur trädklättrarfasen av sin barndom?) och hur vi ska lösa hennes framtida emancipation inklusive flytten från föräldrahemmet. (ska hon gräva upp trädet och ställa det i kruka på sin eventuella balkong, eller kanske kräva att vi flyttar hemifrån och lämnar huset till henne istället för tvärtom? Det är ju ändå hennes träd.)
Sedan kom uppskjutningsfasen, som är en ofrånkomlig del i alla projekt i vårt hushåll. "Vi väntar med planteringen tills jorden kommer, det verkar smart". Jorden kom inte. Han som skulle tillhandahålla jorden råkade ut för någon olycka och bröt ett eller annat revben och kunde knappt ta sig upp i maskinen. Vi behövde måla huset och sköt upp gräsmatteanläggningen till efteråt (vilket visade sig vara ett smart drag, med tanke på torkan vi haft och gräsmattors medfödda törstighet, speciellt under groningstiden...) så vi avbeställde jorden utan en tanke på dotterns stackars äppelträd.
Kraken har stått i solen mot väggen (hon måste ju ha stöd av något, den lilla), vattnats hyfsat regelbundet, men utan att få utrymme att vicka på rötterna. Gång på gång har vi urskuldat oss inför faster, farmor, morfar, övrig släkt, vänner och bekanta. "Hon ska få komma ner i jorden, vi lovar" "Hade vi bara fått jorden som vi skulle..."
För ett par veckor sedan (tre månader efter födelsedagen) tog vi oss i kragen och grävde ett hål som nästan var tillräckligt djupt och satte ner vårt dåliga samvete i det. Mörkret tilltog, vi kunde knappt läsa alla instruktionerna angående planteringsdjup, bevattning och hur man fäster den där gummistroppen vid såväl träd som stödpinne, och myggorna misshandlade oss rejält. (Mina fötter har inte varit så svullna sedan jag var gravid.) Men hon kom ner i jorden till slut.
Morgonen därpå var det spännande att se hur illa hon satt, hur snett det blivit samt om hon skulle överleva. Vi spånade kring rötternas beteende nu när de efter så lång tid i fångenskap äntligen skulle få känna på friheten i jorden. Kanske skulle de drabbas av stora skälvan och stanna kvar i sin lilla väl inarbetade rotklump, så att vi mycket väl skulle kunna gräva upp trädet den dag dottern packar för att flytta hemifrån... Annars sprider de väl ut sig över hela trädgården och blir till ett gissel för oss så fort vi vill plantera något annat. (Vilket i och för sig skulle vara rätt åt oss, med tanke på hur illa vi behandlat denna underbara present till vår dotter.)
Sedan slog det oss. Vi hade inte luckrat upp rötterna. Hon hade fått snurra rötterna varv efter varv i den där lilla plastpåsen (säck är att överdriva) i tre månader, och så har vi inte ens vett att luckra upp dem en aning när vi äntligen ger henne utrymme. Det dåliga äppelträdssamvetet, som mildrats något när hon kom i jorden, blossade upp med full kraft.
Igår fick jag lite lindring. Min far sa att det såg ut som att trädet växte. Jag kan säga som så att den kommentaren betydde så mycket för mig att om trädet är dött när jag kommer ut i morgon bitti, kommer jag att hävda att det inte är mitt fel, för hon överlevde planteringen. Hon växte. Det måste vara något annat!
Kommentarer
Trackback
