Getingstick
Min älsklingstös atackerades av en geting idag. Till synes utan anledning flög den på henne, hon viftade (som man gör) och den stack till (som de gör). Detta hände när jag var på jobbet. (Eller egentligen var jag på lunch, på en trevlig liten thai-restaurang) Sambon/fadern ringde mig i upplösningstillstånd och sökte hjälp. Han hade i färskt minne hur ont det gjorde när han blev stucken i armen, och detta var i ansiktet, vilket måste vara mycket värre.
Det slutade med att han ringde någon form av sjukrådgivning, och fick rådet att vänta och se om det blev någon reaktion inom en halvtimme, och om det blev det skulle han ringa ambulans - inte åka in själv.
Detta ledde till nästa panik. Hur ska de hitta ut till oss, när inte ens posten hittar? (Ja, de hittar förstås med sin dagliga rutt, men när vi får paket är de helt borta.) En bokförsäljare har berättat att hans GPS slutade precis innan vår gata, när han försökte hitta oss. Hur ska då ambulansen hitta rätt, och hur ska man kunna sitta och vänta på dem när ens ettåring har fått en så allvarlig allergisk reaktion att man blivit tvungen att ringa efter dem? Allt tack och lov helt hypotetiskt. Hon skrek förtvivlat till en början, men hon hade lugnat sig redan när han ringde mig.
Farmor var barnvakt när det hände (med sonen/fadern i huset), och hon tog nog mer illa vid sig än lilltjejen. Kände att det var hennes fel, att vi tyckte att det var hennes fel, att det var läskigt, och så vidare. Med tanke på att hennes son inte är den mest sansade när något sådant händer, förstår jag henne, men ingen påstår naturligtvis att det är hennes fel.
Jag förhöll mig lugn under detta debacle, troligtvis för att det inte hände mig. Oroade mig naturligtvis för tjejen, men försökte bara hjälpa till så gott jag kunde. Gjorde upp en lista i huvudet på saker att ordna om och utifall det händer igen. Köpa desivon eller nåt, se till att alla nödnummer finns lätt tillgängliga, och inte som idag, i boken som ligger någonstans på mitt röriga skrivbord, där jag och bara jag kan hitta den. Lite sånt.
Till min dotters förtvivlan vågade hennes far inte låta henne sova efter detta. När hon blir trött blir hon lätt ledsen, och för att hålla henne glad busade de, vilket i förlängningen gör henne ännu mer trött, så naturligtvis hände en olycka. Inget allvarligt, men när jag kom hem stupade hon i min famn, hängde som en trasa tills det var dags att äta, och sedan sov hon innan jag hann säga flasklock.
Det slutade med att han ringde någon form av sjukrådgivning, och fick rådet att vänta och se om det blev någon reaktion inom en halvtimme, och om det blev det skulle han ringa ambulans - inte åka in själv.
Detta ledde till nästa panik. Hur ska de hitta ut till oss, när inte ens posten hittar? (Ja, de hittar förstås med sin dagliga rutt, men när vi får paket är de helt borta.) En bokförsäljare har berättat att hans GPS slutade precis innan vår gata, när han försökte hitta oss. Hur ska då ambulansen hitta rätt, och hur ska man kunna sitta och vänta på dem när ens ettåring har fått en så allvarlig allergisk reaktion att man blivit tvungen att ringa efter dem? Allt tack och lov helt hypotetiskt. Hon skrek förtvivlat till en början, men hon hade lugnat sig redan när han ringde mig.
Farmor var barnvakt när det hände (med sonen/fadern i huset), och hon tog nog mer illa vid sig än lilltjejen. Kände att det var hennes fel, att vi tyckte att det var hennes fel, att det var läskigt, och så vidare. Med tanke på att hennes son inte är den mest sansade när något sådant händer, förstår jag henne, men ingen påstår naturligtvis att det är hennes fel.
Jag förhöll mig lugn under detta debacle, troligtvis för att det inte hände mig. Oroade mig naturligtvis för tjejen, men försökte bara hjälpa till så gott jag kunde. Gjorde upp en lista i huvudet på saker att ordna om och utifall det händer igen. Köpa desivon eller nåt, se till att alla nödnummer finns lätt tillgängliga, och inte som idag, i boken som ligger någonstans på mitt röriga skrivbord, där jag och bara jag kan hitta den. Lite sånt.
Till min dotters förtvivlan vågade hennes far inte låta henne sova efter detta. När hon blir trött blir hon lätt ledsen, och för att hålla henne glad busade de, vilket i förlängningen gör henne ännu mer trött, så naturligtvis hände en olycka. Inget allvarligt, men när jag kom hem stupade hon i min famn, hängde som en trasa tills det var dags att äta, och sedan sov hon innan jag hann säga flasklock.
Kommentarer
Trackback
