applicera ofin il

Min underbara dotter, vars dåliga balans jag beskrivit tidigare, har under den senaste veckan eller så, gjort två fantastiska framsteg.

För det första: Hon har börjat resa sig upp utan stöd. Mitt på golvet bara! Det allra mest fantastiska med det är att hon reser sig upp, långsamt, långsamt... Hittar balansen. Sträcker ut armarna och utbrister Tittaaa!!! Därefter kommer ett av två alternativ. Antingen tittar vi på henne och tycker att hon är duktig, hon ser lycklig ut och sätter sig ner. Direkt. Eller, alternativ nummer två, vi tittar inte, åtminstone inte båda två, och hon ståpr kvar både länge och väl, hela tiden upprepande Tittaaa! Tittaaa! tills vi har tittat på henne, varpå hon genast sätter sig. Snacka om att ha ett syfte, och sträva efter att uppnå det!

För det andra, och det är bara andra för att det första inträffade innan: Hon går!
Inte många steg och inte ofta, men hon går!

Första stegen kom tack och lov inte när jag var ensam, eftersom jag då börjar tvivla på min egen utsago (se tidigare inlägg), utan vi hade till och med besök.
En av sambons barndomskamrater var på besök (första gången sedan vi flyttade ihop 2001, i alla fall), så innan jag i extas utbrast: "Hon gick! Flera steg!", for en liten, liten tvekan genom mitt huvud.
Jag funderade faktiskt på att vänta med att berätta för min sambo att hans förstfödda tagit sina första steg några meter ifrån honom, tills hans kompis åkt hem. Bara två millisekunder, men ändå! Hur trög får man bli???