Skohylla vs Grind
Det har varit varmt i sommar. Så pass varmt att det vid otaliga tillfällen varit befogat att öppna dörren till vår mer eller mindre omålade villa för att få lite ruljangs på luften inomhus. När man har en dotter på dryga året, som fortfarande inte visar några direkta prov på fantastisk balans, men ändå tar sig fram med en hiskelig fart, bör man hindra hennes framfart på något sätt. Vårt sätt har varit en skohylla i två våningar, tillverkad av det fantastiska materialet oljad ek.
Denna ypperliga skohylla har placerats i dörröppningen och erbjudit ett antal olika fördelar:
1. Den har effektivt fyllt upp dörröppningen, då det endast skiljer ett par centimeter i bredd mellan nämnda hylla och dito dörröppning.
2. Den har generöst givit dottern fri utsikt mot vidderna (i form av en ännu så länge icke existerande gräsmatta, samt en bit asfalterad väg med sporadisk trafikering, företrädesvis av grannpojken på cykel)
3. Den har även tillhandahållit näst intill outsinlig underhållning för flickebarnet, som plockat skor upp och ner och hit och dit, satt på sig, tagit av sig, kastat ut... för att sedan skrika ilsket tills någon driftig vuxen plockat upp dem på hyllan igen, så att leken kan fortsätta.
En och annan nackdel har vi också stött på, som när grannens dvärgtax välvilligt bevisade att öppningen mellan hyllorna gott och väl räcker till för henne att på ett avslappnat vis spatsera rakt in i vårt hem. Eller när man ska balansera en bricka samtidigt som man ska ta sig över utan att ramla... Enstaka bekanta jämrar sig också över stelhet i kroppen, men annars har det funkat fint.
Vi har kunnat följa dotterns utveckling i anknytning till "hyllan i hallen".
Till att börja med stod den mest bara i vägen för hennes hasande framfart på rumpan. Sedan började hon resa sig upp mot den, med sina föräldrar som en jublande kör i bakgrunden. När hon tröttnade på att stå skrek hon tills kören tystnade och hjälpte henne att sätta sig istället.
Snart började hon gå åt sidan längs hyllan, och även ut längs väggarna, in under hatthyllan, med sina hängande lockbeten, eller till spegeln, som hennes föräldrar pedagogiskt nog placerat så att hon kan stå och se sig själv. Återigen jublade kören åt framstegen, men tystades lika abrupt som tidigare av hennes krav på nedsättningshjälp.
Så kom den dagen då hon lärde sig den ädla konsten att själv sätta ner rumpan på golvet. Nu behövdes inte kören speciellt länge, för hon applåderade ivrigt sina egna bravader så fort hon lyckats sätta sig. Upp och ner, applåd, upp och ner, applåd, dagarna i ända. Hon var plötsligt mer självgående, och vi kunde inte längre vara säkra på att hon fortfarande stod kvar om vi vänt bort den av stolthet tårögda blicken ett ögonblick. Även om hon inte kunde lämna väggen stående, så kunde hon nu byta position och avlägsna sig sittande.
För ett tag sedan började hon luta sig över hyllan, först för att se om hon kunde få syn på någon utkastad sko, sedan för att kanske fiska upp någon av dem, och så till slut bara för att det var roligt.
Därifrån var steget tyvärr inte speciellt långt till att klättra upp och sätta sig! Den jublande kören satte hejaropen i vrångstrupen och stängde dörren. Hon kunde ju ramla ut, gubevars!
Akut samtal till kompisarna som nyligen sålt sitt tvåvånings radhus till fördel för enplans lägenhet, men grindarna var sålda, vi hade ju ingen trappa, så de hade inte tänkt på oss. Tipset var IKEA, där skulle det finnas till rimligt pris. Så iväg bar det, och hem kom vi. Utan grind. I vår patetiska fåfänga valde vi bort grinden i bok för att den inte matchade. Lite bortskämd blir man väl när man har en skohylla i ek.
Uppgivenheten lägrade sig tills vi av en slump insåg att de faktiskt sålde grindar på (hör och häpna!) Barnaffären(!!!). Vem hade ens kunnat ana detta? (Är vi puckon, eller?) De hade inga i oljad ek, men de obehandlade kan betsas till ett snarlikt resultat, så vi slog till.
Nu kan vi konstatera att grinden är nästan lika bra som skohyllan. Den passar (efter mätning och precisionssågning) perfekt i dörröppningen, den ger endast minimal störning av vyn ut över nejderna, men har inte mycket att komma med när det gäller underhållning. Där är skohyllan still going strong, de tillfällen den tillåts stanna inne i hallen. Hon klättrar nämligen fortfarande med glädje på den, så den står rätt ofta ute på trappen...
Denna ypperliga skohylla har placerats i dörröppningen och erbjudit ett antal olika fördelar:
1. Den har effektivt fyllt upp dörröppningen, då det endast skiljer ett par centimeter i bredd mellan nämnda hylla och dito dörröppning.
2. Den har generöst givit dottern fri utsikt mot vidderna (i form av en ännu så länge icke existerande gräsmatta, samt en bit asfalterad väg med sporadisk trafikering, företrädesvis av grannpojken på cykel)
3. Den har även tillhandahållit näst intill outsinlig underhållning för flickebarnet, som plockat skor upp och ner och hit och dit, satt på sig, tagit av sig, kastat ut... för att sedan skrika ilsket tills någon driftig vuxen plockat upp dem på hyllan igen, så att leken kan fortsätta.
En och annan nackdel har vi också stött på, som när grannens dvärgtax välvilligt bevisade att öppningen mellan hyllorna gott och väl räcker till för henne att på ett avslappnat vis spatsera rakt in i vårt hem. Eller när man ska balansera en bricka samtidigt som man ska ta sig över utan att ramla... Enstaka bekanta jämrar sig också över stelhet i kroppen, men annars har det funkat fint.
Vi har kunnat följa dotterns utveckling i anknytning till "hyllan i hallen".
Till att börja med stod den mest bara i vägen för hennes hasande framfart på rumpan. Sedan började hon resa sig upp mot den, med sina föräldrar som en jublande kör i bakgrunden. När hon tröttnade på att stå skrek hon tills kören tystnade och hjälpte henne att sätta sig istället.
Snart började hon gå åt sidan längs hyllan, och även ut längs väggarna, in under hatthyllan, med sina hängande lockbeten, eller till spegeln, som hennes föräldrar pedagogiskt nog placerat så att hon kan stå och se sig själv. Återigen jublade kören åt framstegen, men tystades lika abrupt som tidigare av hennes krav på nedsättningshjälp.
Så kom den dagen då hon lärde sig den ädla konsten att själv sätta ner rumpan på golvet. Nu behövdes inte kören speciellt länge, för hon applåderade ivrigt sina egna bravader så fort hon lyckats sätta sig. Upp och ner, applåd, upp och ner, applåd, dagarna i ända. Hon var plötsligt mer självgående, och vi kunde inte längre vara säkra på att hon fortfarande stod kvar om vi vänt bort den av stolthet tårögda blicken ett ögonblick. Även om hon inte kunde lämna väggen stående, så kunde hon nu byta position och avlägsna sig sittande.
För ett tag sedan började hon luta sig över hyllan, först för att se om hon kunde få syn på någon utkastad sko, sedan för att kanske fiska upp någon av dem, och så till slut bara för att det var roligt.
Därifrån var steget tyvärr inte speciellt långt till att klättra upp och sätta sig! Den jublande kören satte hejaropen i vrångstrupen och stängde dörren. Hon kunde ju ramla ut, gubevars!
Akut samtal till kompisarna som nyligen sålt sitt tvåvånings radhus till fördel för enplans lägenhet, men grindarna var sålda, vi hade ju ingen trappa, så de hade inte tänkt på oss. Tipset var IKEA, där skulle det finnas till rimligt pris. Så iväg bar det, och hem kom vi. Utan grind. I vår patetiska fåfänga valde vi bort grinden i bok för att den inte matchade. Lite bortskämd blir man väl när man har en skohylla i ek.
Uppgivenheten lägrade sig tills vi av en slump insåg att de faktiskt sålde grindar på (hör och häpna!) Barnaffären(!!!). Vem hade ens kunnat ana detta? (Är vi puckon, eller?) De hade inga i oljad ek, men de obehandlade kan betsas till ett snarlikt resultat, så vi slog till.
Nu kan vi konstatera att grinden är nästan lika bra som skohyllan. Den passar (efter mätning och precisionssågning) perfekt i dörröppningen, den ger endast minimal störning av vyn ut över nejderna, men har inte mycket att komma med när det gäller underhållning. Där är skohyllan still going strong, de tillfällen den tillåts stanna inne i hallen. Hon klättrar nämligen fortfarande med glädje på den, så den står rätt ofta ute på trappen...
Kommentarer
Trackback
