Hemma som vanligt.
Jag är hemma som vanligt idag, den här gången med en djupt-ner-i-bröstet-hosta, rinnande snor och allmän hängighet. Det är i alla fall ett steg uppåt från förra veckans ihållande höga feber.
Jag börjar oroa mig för min förestående ledighet. Jag jobbar sista dagen för året i morgon, sedan ska jag inte tillbaka förrän den 2 januari, men jag fortsätter att VAB:a (vabba?) i en så stor omfattning att jag kanske inte kommer att uppskatta min ledighet när den väl kommer. Förra veckan jobbade jag bara en dag. Den här veckan är det bara en dag kvar. Veckorna blir inte så långa att jag känner ett skriande behov av ledighet, direkt.
Det är egentligen tvärtom istället. Jag kände en brusande lyckokänsla i fredags, när jag satt i bilen på väg till jobbet. Jag längtar till jobbet. Inte för att jobba, men för att komma hemifrån och få lite tid för mig själv, med andra vuxna.
Jag börjar oroa mig för min förestående ledighet. Jag jobbar sista dagen för året i morgon, sedan ska jag inte tillbaka förrän den 2 januari, men jag fortsätter att VAB:a (vabba?) i en så stor omfattning att jag kanske inte kommer att uppskatta min ledighet när den väl kommer. Förra veckan jobbade jag bara en dag. Den här veckan är det bara en dag kvar. Veckorna blir inte så långa att jag känner ett skriande behov av ledighet, direkt.
Det är egentligen tvärtom istället. Jag kände en brusande lyckokänsla i fredags, när jag satt i bilen på väg till jobbet. Jag längtar till jobbet. Inte för att jobba, men för att komma hemifrån och få lite tid för mig själv, med andra vuxna.
Kommentarer
Trackback
