Pepparkakspaj
Min syster och jag genomförde vårt årliga pepparkaksbak igår. Jag hade egenhändigt och enligt samma recept tillverkat två satser pepparkaksdeg, vardera för uppskattningsvis 160 pepparkakor. Båda stod redo i kylen och väntade på den stora dagen. När vi satte igång började vi med den äldre av dem, tillverkad på söndagen. Allt fungerade finfint, de blev inte ens onödigt missformade när vi flyttade kakorna från bakbordet till plåten.
Så plockade vi fram den nyare degen, tillverkad på måndagen.
Stenhård. Efter att ha provat allt för att mjuka upp den, till och med en kort stund i ugnen utifall att kylningen var problemet, konstaterade vi att det inte skulle gå att baka med den. Den föll bara sönder.
Ni som känner mig och mina syskon vet att vi har en benägenhet att spåna och skruva till saker och ting, ju tokigare desto bättre (Min systers sambo går till ytterligheter för att undvika trånga utrymmen tillsammans med mer än ett av syskonen. Han har nog en gång för mycket åkt bil med oss alla tre. Sankte Kurt vore nästan värd ett eget inlägg... Nog om det!) Så naturligtvis började vi fundera på vad vi skulle kunna göra med sagda deg.
En av de enklare idéerna var smulpaj, eftersom den smulade sig. Äpplen i botten och smulad pepparkaksdeg över visade sig vara en hit.
Sedan kom idén om strössel. Vi bredde ut ett gäng smulor på en plåt och rostade dem en stund, med tanken att man skulle kunna strö det över glass, eller till och med blanda ner i vaniljglass, frysa om och få pepparkaksglass.
Vid det laget hade vi plockat fram rivjärnet, för att snabbare och enklare få fram smulorna, och snart använde vi den där delen som funkar som en osthyvel för att få flarn.
När resultatet av smulrostningen kom ut ur ugnen kom vi på att de "smälter ihop" när de gräddas, och smulpepparkakan kom till världen. Man smular degen i en pepparkaksform direkt på plåten, ganska tjockt, trycker till och tar bort formen. När det gräddas bildas en kaka, som i alla fall smakar pepparkaka, och har samma form, om än lite suddig i kanterna.
Vi planerar nu att skriva en egen kokbok med misslyckat julstök som tema. Planen går ut på att vi nu även ska misslyckas med lussebullar, knäck och kola. Risken är att misslyckandet blir i form av ett lyckat resultat, så att det blir själva planen som misslyckas. Sånt är livet.
Så plockade vi fram den nyare degen, tillverkad på måndagen.
Stenhård. Efter att ha provat allt för att mjuka upp den, till och med en kort stund i ugnen utifall att kylningen var problemet, konstaterade vi att det inte skulle gå att baka med den. Den föll bara sönder.
Ni som känner mig och mina syskon vet att vi har en benägenhet att spåna och skruva till saker och ting, ju tokigare desto bättre (Min systers sambo går till ytterligheter för att undvika trånga utrymmen tillsammans med mer än ett av syskonen. Han har nog en gång för mycket åkt bil med oss alla tre. Sankte Kurt vore nästan värd ett eget inlägg... Nog om det!) Så naturligtvis började vi fundera på vad vi skulle kunna göra med sagda deg.
En av de enklare idéerna var smulpaj, eftersom den smulade sig. Äpplen i botten och smulad pepparkaksdeg över visade sig vara en hit.
Sedan kom idén om strössel. Vi bredde ut ett gäng smulor på en plåt och rostade dem en stund, med tanken att man skulle kunna strö det över glass, eller till och med blanda ner i vaniljglass, frysa om och få pepparkaksglass.
Vid det laget hade vi plockat fram rivjärnet, för att snabbare och enklare få fram smulorna, och snart använde vi den där delen som funkar som en osthyvel för att få flarn.
När resultatet av smulrostningen kom ut ur ugnen kom vi på att de "smälter ihop" när de gräddas, och smulpepparkakan kom till världen. Man smular degen i en pepparkaksform direkt på plåten, ganska tjockt, trycker till och tar bort formen. När det gräddas bildas en kaka, som i alla fall smakar pepparkaka, och har samma form, om än lite suddig i kanterna.
Vi planerar nu att skriva en egen kokbok med misslyckat julstök som tema. Planen går ut på att vi nu även ska misslyckas med lussebullar, knäck och kola. Risken är att misslyckandet blir i form av ett lyckat resultat, så att det blir själva planen som misslyckas. Sånt är livet.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Bästa inlägget hittills!
Trackback
