Surreal but nice
Jag såg Notting Hill igen häromkvällen. Älskar den filmen, och blir liksom lite nykär igen när jag ser den. Inläggets titel är ett citat från filmen, men bortsett från det handlar inlägget inte alls om filmen, utan om ett helt annat surreal but nice-tillfälle.
Jag slängdes idag in i vikariekarusellen på jobbet. När man jobbar som klasslärare håller man sig utanför denna karusell, i och med att man antingen har sin egen klass eller är hemma och hjälper till att hålla farten på karusellen uppe. Nu jobbar jag som löshäst, som vi brukar kalla det, och då händer det ibland att man på morgonkvisten får sin dag totalt omkastad.
Idag var det min bästa jobbarkompis som var hemma (Hoppas att du mår bättre nu, förresten!) och det naturliga valet av vikarie satt och begrundade sitt val att åka till jobbet, när hon nu mådde så dåligt som hon gjorde. Alltså var det inte ett beständigt val att sätta henne på vikarieposten, och eftersom jag stod närmast föll valet på mig.
Dagen som helhet blev ett enda virrande, mellan halvfärdiga planer, nya namn, svenska för ettan, mer eller mindre klara instruktioner och dessutom fick jag lämna klassen en stund mitt i, för att jobba med min vanliga klass, för att sedan kasta mig tillbaka till vikarierandet. Surreal.
Jag är inte van att vara klasslärare just nu, och jag hade inte tid att förbereda mig. Jag fick plocka några äss ur rockärmen och göra det bästa av situationen, och jag trivdes rätt bra. But nice.
Jag slängdes idag in i vikariekarusellen på jobbet. När man jobbar som klasslärare håller man sig utanför denna karusell, i och med att man antingen har sin egen klass eller är hemma och hjälper till att hålla farten på karusellen uppe. Nu jobbar jag som löshäst, som vi brukar kalla det, och då händer det ibland att man på morgonkvisten får sin dag totalt omkastad.
Idag var det min bästa jobbarkompis som var hemma (Hoppas att du mår bättre nu, förresten!) och det naturliga valet av vikarie satt och begrundade sitt val att åka till jobbet, när hon nu mådde så dåligt som hon gjorde. Alltså var det inte ett beständigt val att sätta henne på vikarieposten, och eftersom jag stod närmast föll valet på mig.
Dagen som helhet blev ett enda virrande, mellan halvfärdiga planer, nya namn, svenska för ettan, mer eller mindre klara instruktioner och dessutom fick jag lämna klassen en stund mitt i, för att jobba med min vanliga klass, för att sedan kasta mig tillbaka till vikarierandet. Surreal.
Jag är inte van att vara klasslärare just nu, och jag hade inte tid att förbereda mig. Jag fick plocka några äss ur rockärmen och göra det bästa av situationen, och jag trivdes rätt bra. But nice.
Kommentarer
Trackback
