Ännu mer utveckling!
Min dotter bara rasar iväg och utvecklas så att jag nästan blir mörkrädd.
Nio månader gammal har hon nu fått sina första tänder. Det är hittills två stycken, och de kom med bara några dagars mellanrum.
Hon tar sig fram, hasande på rumpan. Ibland kommer hon ingenstans, men plötsligt slår hon till och far iväg flera meter på ett ögonblick! Man kan numera hitta henne under köksbordet eller i ett avlägset hörn av rummet, där man inte alls planerat för barnafingrar att rota omkring, och därför lämnat en härva med sladdar eller annat skojigt... Dags att barnsäkra hemmet, som det heter!
Hon satte sig upp från att ha legat på mage. Det gick så fort att jag inte hängde med, men när det var klart skrek hon i högan sky, eftersom hon fått ena benet invikt under sig...
Hon skriker. Av glädje, verkar det som, men det är så högt, och det gör så ont i öronen... Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas dämpa ljudnivån på den lilla.
Hon är social på ett helt nytt sätt. Hon vill dela med sig av sin mat och sina leksaker. Oftast tackar vi nej, med tanke på att hon för det mesta nyligen tog ut saken i fråga ur munnen...
Hon börjar få till det där med ätandet. Hyfsat ofta stoppar hon numera även maten i munnen. Ibland gör hon det till och med på befallning. (Eller så har jag blivit bättre på att be henne göra saker hon ändå tänkte göra...)
Nio månader gammal har hon nu fått sina första tänder. Det är hittills två stycken, och de kom med bara några dagars mellanrum.
Hon tar sig fram, hasande på rumpan. Ibland kommer hon ingenstans, men plötsligt slår hon till och far iväg flera meter på ett ögonblick! Man kan numera hitta henne under köksbordet eller i ett avlägset hörn av rummet, där man inte alls planerat för barnafingrar att rota omkring, och därför lämnat en härva med sladdar eller annat skojigt... Dags att barnsäkra hemmet, som det heter!
Hon satte sig upp från att ha legat på mage. Det gick så fort att jag inte hängde med, men när det var klart skrek hon i högan sky, eftersom hon fått ena benet invikt under sig...
Hon skriker. Av glädje, verkar det som, men det är så högt, och det gör så ont i öronen... Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas dämpa ljudnivån på den lilla.
Hon är social på ett helt nytt sätt. Hon vill dela med sig av sin mat och sina leksaker. Oftast tackar vi nej, med tanke på att hon för det mesta nyligen tog ut saken i fråga ur munnen...
Hon börjar få till det där med ätandet. Hyfsat ofta stoppar hon numera även maten i munnen. Ibland gör hon det till och med på befallning. (Eller så har jag blivit bättre på att be henne göra saker hon ändå tänkte göra...)
Kommentarer
Trackback
