Återblick: Julstress
Jag trodde att jag hade klarat mig undan julstressen anno 2005, men ack, vad jag bedrog mig!
I min mammaledighet tappade jag snabbt greppet om verkligheten, och jag var lyckligt omedveten om hur snabbt julen nalkades. Därvidlag undkom jag den där stressen som kommer krypande långt innan den är befogad, och då och då reflekterade jag över min tur, då jag såg vänner och bekanta, som inte slapp undan.
Problemet var bara att jag inte utnyttjade mitt övertag över stressen, och gjorde min aförberedelser i lugn och ro, utan jag lallade omkring och slösade bort mina dagar precis som vanligt, utan att öka takten det minsta.
Som från ingenstans kom så den 23 december, med sina vassa klor, och rev ut inälvorna på mig.
Jag hade då bakat pepparkakor två gånger (en gång före första advent), lussebullar en gång, plockat julgran och inget mer. Jag hade alltså över huvud taget inget försvar mot anfallet, utan
bakade de utlovade Anitalimporna,
kokade såväl kola som knäck,
strök och satte upp julgardiner (på gardinstänger som även de sattes upp samma datum),
griljerade den (tack och lov) färdigkokta julskinkan,
sambon smyckade farstukvisten med granris och sedan flera veckor inköpta ljusslingor,
letade upp granfoten, som skulle ha kasserats i och med flytten,
tog in granen,
dammsög,
åkte iväg med de sista julkorten, som egentligen skulle ha levererats per barnvagnspromenad ett par dagar tidigare,
vi båda kollapsade över några underbara skinkmackor och
beslöt att skjuta upp klädandet (finns det ordet?) av granen till morgondagen.
Då var det enligt lagens mening redan julafton.
Den dagen var inte mycket bättre, men jag nöjer mig med att berätta att julgranen stod näst intill naken till och med annandagen, samt att jag fick andnöd under julfirandet, på grund av att jag i stressen glömde att ta min allergimedicin innan vi åkte.
Planen var att tillsammans med min dotter genomföra en form av aktivitetskalender, där vi gjorde olika julsysslor varje dag fram till julafton, och kunde njuta av det i lugn och ro, men jag hann inte riktigt planera det hela, och eftersom min dotter ännu är lite för ung för att uppskatta det, så rationaliserade jag bort det. Ordet dök upp i mitt huvud under den värsta stressen, och jag roade mig med att fundera över en panikkalender istället.
Denna skulle ha tomma luckor varje dag, fram till den eller de två sista dagarna, då ALLT skulle pressas in.
Behöver jag säga att de tankarna försenade mina aktiviteter med ytterligar en minut eller så?
I min mammaledighet tappade jag snabbt greppet om verkligheten, och jag var lyckligt omedveten om hur snabbt julen nalkades. Därvidlag undkom jag den där stressen som kommer krypande långt innan den är befogad, och då och då reflekterade jag över min tur, då jag såg vänner och bekanta, som inte slapp undan.
Problemet var bara att jag inte utnyttjade mitt övertag över stressen, och gjorde min aförberedelser i lugn och ro, utan jag lallade omkring och slösade bort mina dagar precis som vanligt, utan att öka takten det minsta.
Som från ingenstans kom så den 23 december, med sina vassa klor, och rev ut inälvorna på mig.
Jag hade då bakat pepparkakor två gånger (en gång före första advent), lussebullar en gång, plockat julgran och inget mer. Jag hade alltså över huvud taget inget försvar mot anfallet, utan
bakade de utlovade Anitalimporna,
kokade såväl kola som knäck,
strök och satte upp julgardiner (på gardinstänger som även de sattes upp samma datum),
griljerade den (tack och lov) färdigkokta julskinkan,
sambon smyckade farstukvisten med granris och sedan flera veckor inköpta ljusslingor,
letade upp granfoten, som skulle ha kasserats i och med flytten,
tog in granen,
dammsög,
åkte iväg med de sista julkorten, som egentligen skulle ha levererats per barnvagnspromenad ett par dagar tidigare,
vi båda kollapsade över några underbara skinkmackor och
beslöt att skjuta upp klädandet (finns det ordet?) av granen till morgondagen.
Då var det enligt lagens mening redan julafton.
Den dagen var inte mycket bättre, men jag nöjer mig med att berätta att julgranen stod näst intill naken till och med annandagen, samt att jag fick andnöd under julfirandet, på grund av att jag i stressen glömde att ta min allergimedicin innan vi åkte.
Planen var att tillsammans med min dotter genomföra en form av aktivitetskalender, där vi gjorde olika julsysslor varje dag fram till julafton, och kunde njuta av det i lugn och ro, men jag hann inte riktigt planera det hela, och eftersom min dotter ännu är lite för ung för att uppskatta det, så rationaliserade jag bort det. Ordet dök upp i mitt huvud under den värsta stressen, och jag roade mig med att fundera över en panikkalender istället.
Denna skulle ha tomma luckor varje dag, fram till den eller de två sista dagarna, då ALLT skulle pressas in.
Behöver jag säga att de tankarna försenade mina aktiviteter med ytterligar en minut eller så?
Kommentarer
Trackback
