Sitter, äter och brås på far sin
Min dotter är en helt ny person.
Hon sitter förvånansvärt stadigt, och nästan hela tiden, om inte på golvet så i sin nya stol vid bordet. Hon är med och hon leker med saker på ett nytt sätt, när hon har händerna fria och framför sig. Kasta saker på golvet är hejdlöst roligt när man sitter högt och när man sitter på golvet kan man luta sig mot de omgivande kuddarna och sedan dra sig upp med hjälp av magmusklerna (Det var inte dem jag syftade på när jag skrev att hon brås på far sin...) Det är också en väldigt rolig lek. Om man inte kommer för långt ner, så att man inte kommer upp utan hjälp, förstås.
Hon äter mer och mer vanlig mat, trots att hon inte har fått tänder än. (Hur länge kan de vara så på väg utan att komma??? Sedan hon var tre månader har hon visat alla upptänkliga tecken på tandsprickning, men hittills är det bara min första visdomstand som har sett dagens ljus...) Hon tuggar småbitar med riktig elegans mellan sina tomma käkar, jag är verkligen imponerad. Hon kladdar och vill äta själv nästan jämt, trots att hon sällan får in mer än hälften i munnen. Jag har konstaterat att om jag avvaktar tillräckligt länge kan jag sopa upp precis allt som hamnar på golvet. Den strategin funkar dock bara tills hon börjar krypa och sätter i sig alltihop innan torkningsprocessen är färdig, så jag tränar genom att torka upp det mesta i alla fall.
Har börjat försöka komma tillrätta med hennes okynnesammande på kvällstid. Hon har inte kunnat somna utan att äta, så från niotiden till midnatt ungefär har jag ammat mer eller mindre oavbrutet. Förhoppningen att hon ska somna lite tidigare idag har alltid funnits där... Nu har jag varit mer restriktiv, och sedan jag satte mig vid datorn ikväll, har hon somnat. Inte vid tutten, kan jag tillägga. Hon kan alltså om hon vill. Jag tror att jag har satt mig själv i klistret, eftersom hon inte har behövt somna utan tutten. (Fri amning är förvirrande tycker jag! Ska de få äta när de vill eller inte?)
Min sambo brukar kalla sig själv Babbler i olika sammanhang, och för att uttrycka det lite fint: Det är inte alldeles taget ur luften. Han är en riktig snackpåse!
Nu har vi kommit till brås-på-far-sin-delen av dagens blogg. Min dotter pratar näst intill oavbrutet. Hon började lite smått med "huuuu" veckan innan vi byggde huset, sen har det mest bara varit ljud. I mitten av december sa hon "buppa" en gång, och strax därefter "effpa". När jag ser det i skrift nu inser jag att båda orden nog var försök att säga sitt eget namn. Hon är underbar, min dotter!
Lite före jul kom "papapa" och "bababa" och ett enstaka "ma". Detta övergick snart i "blablabla" och liknande, vilket var den mest förekommande konversationen vid middagsbordet på juldagens släktmiddag. Efter jul övergick hon till "dadada" och tatata".
Då och då låter hon på inandningen, något som jag utgår från är en tidsbesparande och ordmängdsökande åtgärd, som ska säkerställa hennes framtid som "Babbler junior"
Hon sitter förvånansvärt stadigt, och nästan hela tiden, om inte på golvet så i sin nya stol vid bordet. Hon är med och hon leker med saker på ett nytt sätt, när hon har händerna fria och framför sig. Kasta saker på golvet är hejdlöst roligt när man sitter högt och när man sitter på golvet kan man luta sig mot de omgivande kuddarna och sedan dra sig upp med hjälp av magmusklerna (Det var inte dem jag syftade på när jag skrev att hon brås på far sin...) Det är också en väldigt rolig lek. Om man inte kommer för långt ner, så att man inte kommer upp utan hjälp, förstås.
Hon äter mer och mer vanlig mat, trots att hon inte har fått tänder än. (Hur länge kan de vara så på väg utan att komma??? Sedan hon var tre månader har hon visat alla upptänkliga tecken på tandsprickning, men hittills är det bara min första visdomstand som har sett dagens ljus...) Hon tuggar småbitar med riktig elegans mellan sina tomma käkar, jag är verkligen imponerad. Hon kladdar och vill äta själv nästan jämt, trots att hon sällan får in mer än hälften i munnen. Jag har konstaterat att om jag avvaktar tillräckligt länge kan jag sopa upp precis allt som hamnar på golvet. Den strategin funkar dock bara tills hon börjar krypa och sätter i sig alltihop innan torkningsprocessen är färdig, så jag tränar genom att torka upp det mesta i alla fall.
Har börjat försöka komma tillrätta med hennes okynnesammande på kvällstid. Hon har inte kunnat somna utan att äta, så från niotiden till midnatt ungefär har jag ammat mer eller mindre oavbrutet. Förhoppningen att hon ska somna lite tidigare idag har alltid funnits där... Nu har jag varit mer restriktiv, och sedan jag satte mig vid datorn ikväll, har hon somnat. Inte vid tutten, kan jag tillägga. Hon kan alltså om hon vill. Jag tror att jag har satt mig själv i klistret, eftersom hon inte har behövt somna utan tutten. (Fri amning är förvirrande tycker jag! Ska de få äta när de vill eller inte?)
Min sambo brukar kalla sig själv Babbler i olika sammanhang, och för att uttrycka det lite fint: Det är inte alldeles taget ur luften. Han är en riktig snackpåse!
Nu har vi kommit till brås-på-far-sin-delen av dagens blogg. Min dotter pratar näst intill oavbrutet. Hon började lite smått med "huuuu" veckan innan vi byggde huset, sen har det mest bara varit ljud. I mitten av december sa hon "buppa" en gång, och strax därefter "effpa". När jag ser det i skrift nu inser jag att båda orden nog var försök att säga sitt eget namn. Hon är underbar, min dotter!
Lite före jul kom "papapa" och "bababa" och ett enstaka "ma". Detta övergick snart i "blablabla" och liknande, vilket var den mest förekommande konversationen vid middagsbordet på juldagens släktmiddag. Efter jul övergick hon till "dadada" och tatata".
Då och då låter hon på inandningen, något som jag utgår från är en tidsbesparande och ordmängdsökande åtgärd, som ska säkerställa hennes framtid som "Babbler junior"
Kommentarer
Trackback
