Egen vilja, eller kanske motvilja...
Lilltjejen har börjat säga ifrån. Inte så mycket med ord, jag tror inte att det har blivit något klockrent "Nej!" än i alla fall, men i handling.
Ska det ätas så kommer hon inte längre fram för att bli upplyft, utan springer åt andra hållet. Samma sak om vi ska ut. Förut längtade hon ut, så allt vi behövde göra var att öppna dörren, så kom hon självmant, men nu är det en jakt. Hon kan komma med sina kläder och vilja gå ut, men när jag ska hjälpa henne springer hon.
Hon kastar mat omkring sig. Irriterande, men inte så farligt egentligen. Värre då med allt annat hon kastar härs och tvärs genom luften. Håller man inte uppsikt över trafiken i luften har man snart en kloss eller bok i bakhuvudet. Klockor, fjärrkontroller och telefoner, som tidigare varit så intressanta att hon inte kunnat släppa dem, har nu blivit luftburna. Till min sambos förtret ökar antalet märken i soffbordet markant varje dag.
Nattningen har tidigare varit en fröjd, hon lade sig på eget initiativ så fort vi läst färdigt och sagt godnatt. Det gör hon fortfarande, men flyger sedan upp och vrålar efter saker, kramar, uppmärksamhet. Slocknar sedan ganska snabbt, i och för sig.
Att sova hela natten är inte heller en självklarhet längre. I natt, när pappa ville sova för att kunna gå upp och jobba vid femtiden, och mamma ville vila sin förkylda lekamen, vaknade hon och var otröstlig inte bara en utan tre gånger.
Ska det ätas så kommer hon inte längre fram för att bli upplyft, utan springer åt andra hållet. Samma sak om vi ska ut. Förut längtade hon ut, så allt vi behövde göra var att öppna dörren, så kom hon självmant, men nu är det en jakt. Hon kan komma med sina kläder och vilja gå ut, men när jag ska hjälpa henne springer hon.
Hon kastar mat omkring sig. Irriterande, men inte så farligt egentligen. Värre då med allt annat hon kastar härs och tvärs genom luften. Håller man inte uppsikt över trafiken i luften har man snart en kloss eller bok i bakhuvudet. Klockor, fjärrkontroller och telefoner, som tidigare varit så intressanta att hon inte kunnat släppa dem, har nu blivit luftburna. Till min sambos förtret ökar antalet märken i soffbordet markant varje dag.
Nattningen har tidigare varit en fröjd, hon lade sig på eget initiativ så fort vi läst färdigt och sagt godnatt. Det gör hon fortfarande, men flyger sedan upp och vrålar efter saker, kramar, uppmärksamhet. Slocknar sedan ganska snabbt, i och för sig.
Att sova hela natten är inte heller en självklarhet längre. I natt, när pappa ville sova för att kunna gå upp och jobba vid femtiden, och mamma ville vila sin förkylda lekamen, vaknade hon och var otröstlig inte bara en utan tre gånger.
Kommentarer
Trackback
