Frustration
Andra dagen hemma med dottern (för den här gången). Igår kom vi ut på promenad med rättmätigt bakteriefobiska fastern (Hon har varit sjuk ungefär lika mycket som vår lilltjej den senaste tiden, och är hjärtinnerligt trött på det.), men idag var det bara jag och tjejen hela dagen.
På förmiddagen diskade hon en stund. Efter maten (som hon åt stående vid soffbordet, tittandes på Dora Utforskaren. Vad som helst, bara hon äter!) sov hon i två timmar(!!!). På eftermiddagen gick vi ut på en 100-meterspromenad. (Igår låg hon i vagnen, idag fick hon använda sina egna muskler utomhus. Utveckling.) I övrigt var det mycket Dora och en hel del leka på hennes rum. Inte speciellt intellektuellt utmanande.
Halv tre ringde jag mamma, som brukar sluta jobbet runt tre. Hon kanske kunde komma på en fika, bara för att avleda tristessen. Hon hade dock varit ledig för att vakta sina övriga barnbarn medan deras mamma var hos doktorn, och de var nu på väg hem till henne allihop för att fika. Med tanke på dotterns relativa sjukdomstillstånd och yngsta kusinens låga ålder var det ingen idé att ens föreslå någon sammankomst.
När vi hade lagt på grät jag. Jag var så frustrerad av att inte ha någon vuxen att prata med. Jag ville verkligen att mamma skulle komma. Jag ville att dottern skulle få någon annan stimulans än mig. Jag ville ha en anledning att eventuellt slänga ihop en sockerkaka. Men jag fick inte.
Imorgon kommer hon och äter lunch med oss. Det ska bli trevligt!
På förmiddagen diskade hon en stund. Efter maten (som hon åt stående vid soffbordet, tittandes på Dora Utforskaren. Vad som helst, bara hon äter!) sov hon i två timmar(!!!). På eftermiddagen gick vi ut på en 100-meterspromenad. (Igår låg hon i vagnen, idag fick hon använda sina egna muskler utomhus. Utveckling.) I övrigt var det mycket Dora och en hel del leka på hennes rum. Inte speciellt intellektuellt utmanande.
Halv tre ringde jag mamma, som brukar sluta jobbet runt tre. Hon kanske kunde komma på en fika, bara för att avleda tristessen. Hon hade dock varit ledig för att vakta sina övriga barnbarn medan deras mamma var hos doktorn, och de var nu på väg hem till henne allihop för att fika. Med tanke på dotterns relativa sjukdomstillstånd och yngsta kusinens låga ålder var det ingen idé att ens föreslå någon sammankomst.
När vi hade lagt på grät jag. Jag var så frustrerad av att inte ha någon vuxen att prata med. Jag ville verkligen att mamma skulle komma. Jag ville att dottern skulle få någon annan stimulans än mig. Jag ville ha en anledning att eventuellt slänga ihop en sockerkaka. Men jag fick inte.
Imorgon kommer hon och äter lunch med oss. Det ska bli trevligt!
Kommentarer
Trackback
