Skyltproblem
Jag och min familj åkte till Kolmårdens djurpark igår. Jag visade vägen mot Norrköping och förlitade mig på hemsidans löften om att "det är skyltat". När vi närmade oss Åby, vilket stod med på vägbeskrivningen, började vi spana efter de utlovade skyltarna.
Till slut var vi inne i Norrköping, och bestämde oss för att vända. Vi måste ha missat något. Men det fanns inga skyltar åt det hållet heller.
Vi åkte in i Åby - inga skyltar.
Vi frågade efter vägen i en kiosk och åkte enligt hennes beskrivning, samtidigt som vi spanade efter skyltar.
I en T-korsning - utan skyltar - valde vi vänster, frågade igen efter vägen, vände och när vi kom tillbaka till korsningen fanns det skylt. Man måste alltså komma från rätt håll för att det ska vara skyltat!
Irritationen hos min lättirriterade sambo växte, och han var inte speciellt trevlig att dela bil med. Framme på parkeringen fick han ett utbrott på parkeringsautomaten, och svor om det jävla u-land vi lever i (mest för att maskera det faktum att jag löste problemet direkt när jag kom fram).
Näst intill hela vistelsen i djurparken var kantad av kommentarer om alltings uselhet, så till den milda grad att jag var trött på alltihop och bara ville skrika åt honom att hålla käften. Jag höll dock tand för tunga, och väste bara ilsket åt honom ibland. Däremot smet jag in små blåögda kommentarer om att allt var inte så nattsvart ialla fall, och då och då fick han lov att hålla med.
Det allra bästa med alltihop var när dottern var inne i klapphagen och under förtjusta skratt klappade och matade getterna. Hon klappade även lamm och grisar, men då var de för långt från staketet där jag stod och försökte fotografera, så det missade jag. Hon var dock överlycklig, och ville strax efteråt klättra in i hagen med kossor och hästar...
Bamse var också en höjdpunkt. Hon vågade inte krama honom, men han klappade henne på armen, och det var stort! Det berättade hon gång på gång när vi var på väg hem. "Bamse klappa mig" Det vill säga, efter att hon vaknat igen. Innan vi var ute från parkeringen sov hon redan djupt.
Till slut var vi inne i Norrköping, och bestämde oss för att vända. Vi måste ha missat något. Men det fanns inga skyltar åt det hållet heller.
Vi åkte in i Åby - inga skyltar.
Vi frågade efter vägen i en kiosk och åkte enligt hennes beskrivning, samtidigt som vi spanade efter skyltar.
I en T-korsning - utan skyltar - valde vi vänster, frågade igen efter vägen, vände och när vi kom tillbaka till korsningen fanns det skylt. Man måste alltså komma från rätt håll för att det ska vara skyltat!
Irritationen hos min lättirriterade sambo växte, och han var inte speciellt trevlig att dela bil med. Framme på parkeringen fick han ett utbrott på parkeringsautomaten, och svor om det jävla u-land vi lever i (mest för att maskera det faktum att jag löste problemet direkt när jag kom fram).
Näst intill hela vistelsen i djurparken var kantad av kommentarer om alltings uselhet, så till den milda grad att jag var trött på alltihop och bara ville skrika åt honom att hålla käften. Jag höll dock tand för tunga, och väste bara ilsket åt honom ibland. Däremot smet jag in små blåögda kommentarer om att allt var inte så nattsvart ialla fall, och då och då fick han lov att hålla med.
Det allra bästa med alltihop var när dottern var inne i klapphagen och under förtjusta skratt klappade och matade getterna. Hon klappade även lamm och grisar, men då var de för långt från staketet där jag stod och försökte fotografera, så det missade jag. Hon var dock överlycklig, och ville strax efteråt klättra in i hagen med kossor och hästar...
Bamse var också en höjdpunkt. Hon vågade inte krama honom, men han klappade henne på armen, och det var stort! Det berättade hon gång på gång när vi var på väg hem. "Bamse klappa mig" Det vill säga, efter att hon vaknat igen. Innan vi var ute från parkeringen sov hon redan djupt.
Kommentarer
Trackback
