En känsla av Iliaden!

Tro det eller ej, men jag har läst både Iliaden och Odysséen, dessa klassiska verk av greken Homeros, som man läste om på litteraturhistorian i gymnasiet, men som ingen vågade föreslå att man faktiskt skulle läsa. Dessa två verk har jag läst, frivilligt och på egen hand.

Under tiden jag läste dem, märkte jag att mitt språk förändrades, och att det alltsomoftast hoppade en groda i dess allra mest uppstyltade form ur min mun. Folk stirrade på mig medan jag vände på ordföljden och vred till den enklaste mening så att den blev en halv sida lång, skrivet med den minsta stilen.

En av de mer kända språkliga egenheterna i Iliaden (kanske även Odyséen) är de stående epiteten. Man beskrev någon med ett epitet, exempelvis "Zeus, den vredgade Guden", och sedan använde man det när man än skrev om den personen (eller guden).

I mitt förra inlägg kände jag Iliaden inom mig komma till liv då jag beskrev min svägerska med det stående epitetet "Min svägerska med den himmelska trädgården", och jag funderar starkt på att fortsätta med detta. Jag kanske hittar på fler om andra personer, så kommer mina inlägg att uppta betydligt fler bloggmeter än tidigare. (Eller heter det scrollmeter?)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0