Kommunikation
Jag har konstaterat att det stora problemet i min relation är bristen på kommunikation.
Han har huvudet fullt av annat och lyssnar inte på mig.
Jag har tröttnat på vad jag upplever som gnäll, och lyssnar inte på honom.
Vi tycker båda att vi har rätt, och då behöver vi inte prata med den andre innan vi fattar ett beslut.
Sedan blir vi båda sura när det visar sig att den andre inte lyssnat, alternativt fattat ett beslut "utan att fråga mig".
Det senaste "korkade" beslutet min sambo tog, var att boka in farmor som barnvakt när vi skulle på släktträff med min familj. I min värld var det självklart att hela familjen följer med när det är sånt. Min sambo tyckte troligen att han kommit på en jättebra idé. En idé som han snabbt fick lägga ner, ringa farmor och avboka.
Jag känner att det vore bättre att boka farmor som barnvakt någon kväll så att han och jag kan gå ut tillsammans och ha det lite mysigt på tu man hand. Något som jag inte sagt till honom. Jag sa bara minsta möjliga: "Nej, jag vill att hon kommer med!" En reaktion som jag kan tänka mig att min sambo tycker är ganska hård och oresonlig.
Mina korkade beslut (enligt mig) är oftast att jag inte berättar saker. Jag säger inte vad jag vill göra, eller vad jag har tänkt, och sedan får min sambo antingen rätta sig efter mig (vilket gör honom irriterad), eller strunta i mina planer (vilket gör mig irriterad, vilket jag sällan berättar för honom, utan jag odlar min bitterhet i lönndom tills jag en dag exploderar av indignation och missförstått martyrskap.)
Jag intalar mig att han ändå inte lyssnar på mig, och, i nödfall, att han bara skulle bli arg om jag sa något.
Vad han tänker har jag ingen aning om, men jag gissar på att han inte tänker alls. Han räknar med att jag tänker likadant som han, så han behöver inte säga något.
Hur jag ska lyckas få honom att förstå att detta är ett problem som vi behöver ta tag i, det övergår mitt förstånd.
Han lyssnar ju ändå inte på mig, och skulle han händelsevis göra det, skulle han bara bli arg.
Han har huvudet fullt av annat och lyssnar inte på mig.
Jag har tröttnat på vad jag upplever som gnäll, och lyssnar inte på honom.
Vi tycker båda att vi har rätt, och då behöver vi inte prata med den andre innan vi fattar ett beslut.
Sedan blir vi båda sura när det visar sig att den andre inte lyssnat, alternativt fattat ett beslut "utan att fråga mig".
Det senaste "korkade" beslutet min sambo tog, var att boka in farmor som barnvakt när vi skulle på släktträff med min familj. I min värld var det självklart att hela familjen följer med när det är sånt. Min sambo tyckte troligen att han kommit på en jättebra idé. En idé som han snabbt fick lägga ner, ringa farmor och avboka.
Jag känner att det vore bättre att boka farmor som barnvakt någon kväll så att han och jag kan gå ut tillsammans och ha det lite mysigt på tu man hand. Något som jag inte sagt till honom. Jag sa bara minsta möjliga: "Nej, jag vill att hon kommer med!" En reaktion som jag kan tänka mig att min sambo tycker är ganska hård och oresonlig.
Mina korkade beslut (enligt mig) är oftast att jag inte berättar saker. Jag säger inte vad jag vill göra, eller vad jag har tänkt, och sedan får min sambo antingen rätta sig efter mig (vilket gör honom irriterad), eller strunta i mina planer (vilket gör mig irriterad, vilket jag sällan berättar för honom, utan jag odlar min bitterhet i lönndom tills jag en dag exploderar av indignation och missförstått martyrskap.)
Jag intalar mig att han ändå inte lyssnar på mig, och, i nödfall, att han bara skulle bli arg om jag sa något.
Vad han tänker har jag ingen aning om, men jag gissar på att han inte tänker alls. Han räknar med att jag tänker likadant som han, så han behöver inte säga något.
Hur jag ska lyckas få honom att förstå att detta är ett problem som vi behöver ta tag i, det övergår mitt förstånd.
Han lyssnar ju ändå inte på mig, och skulle han händelsevis göra det, skulle han bara bli arg.
Kommentarer
Trackback
