Kris
Jag ställer inga som helst krav på att någon ska läsa detta inlägg. Det är ett jobbigt och rörigt inlägg om min personliga kris i arbetet. Jag skriver det mest för att få skriva av mig. Om någon ändå känner sig hågad, går det bra att läsa, bara ni inser att ni får skylla er själva!
Sedan jag började jobba i förskoleklassenför lite mer än en månad sedan, har jag varit fullständigt på det klara med att min kollega söker nya jobb, och att hon är så bra att de inte kan undgå att anställa henne förr eller senare. (Hon har går en ledarutbildning, och söker jobb som chef inom kommunen.)
I måndags fick jag veta att hon fått jobbet, och av någon anledning rasade min värld samman.
Jag gråter, har ont i huvudet, får överdrivna vredesutbrott på olidliga idioter, skriker och svär i bilen, gråter mig till sömns, gråter ännu mer och drabbas av magkatarr. Allt kombinerat med en begynnande förkylning/allergi och ett schema som ständigt ändras på grund av kollegornas VAB och kurser... Kort sagt: Jag är skittrött!
Till saken hör att jag aldrig jobbat i förskoleklass förut, och jag gick in i väggen senast jag hade egen klass. Nu har jag fobi för ansvar, och känner mig inte direkt upplyft av att bli lämnad ensam med förskoleklassen... Efter en månad.
Naturligtvis kommer en ersättare, men hennes spontana reaktion var: Jag vill inte. Jag klarar inte det. Den bilden/ljudfilen har etsat sig in i mitt medvetande, och hur mina kollegor än försöker intala mig att hon nu, med hela bilden klar för sig, är mycket mer positivt inställd till det hela, kan jag inte radera den.
Jag vet att jag kommer att klara det. Jag vet att det blir bra. Jag vet att jag kommer att trivas med att jobba tillsammans med min nya kollega, men ändå känner jag som jag gör just nu. Panik. Ångest. Sorg. Ilska.
Idag gick jag in till min chef och berättade hur dåligt jag mår.
Inte för att sjukskriva mig eller få några speciella arrangemang, utan mer för att han ska veta att jag mår såhär. Att det inte kommer som en chock om det blir värre. (Och som en pik för att de inte pratade med mig om det trots att de visste att det var min värsta farhåga, och att jag tvekade inför jobbet av just den anledningen.)
Nu känns det bättre. Än igår kväll, menar jag. Då fick jag ett utbrott på min olidliga idiot till kollega (inte någon av de inblandade i själva problemet), låste in mig på toaletten och grät, styrde sedan upp grupparbetet och redovisade det, körde hem halvt förblindad av tårar, samtidigt som jag skrek och gapade, svor och domderade i min ensamhet i bilen, kom hem och slängde mig på sängen och grät, gick upp och ratade fiskgrytan för en tallrik yoghurt, och låg i fosterställning framför TV:n tills House var slut, då jag gick och lade mig och grät mig till sömns.
Idag har jag ätit, nattat dottern, pratat med min bror och tittat på Roomservice. Utan att gråta.
I morgon ska jag äntligen prata med min kollega. Hon som fått nytt jobb. Jag har bara pratat ytligt med henne, på ett möte för hela skolan. Jag hoppas att det blir ännu bättre då. Men jag vet att det kommer att vara jobbigt precis just då. Det blir bättre sedan.
Sedan jag började jobba i förskoleklassenför lite mer än en månad sedan, har jag varit fullständigt på det klara med att min kollega söker nya jobb, och att hon är så bra att de inte kan undgå att anställa henne förr eller senare. (Hon har går en ledarutbildning, och söker jobb som chef inom kommunen.)
I måndags fick jag veta att hon fått jobbet, och av någon anledning rasade min värld samman.
Jag gråter, har ont i huvudet, får överdrivna vredesutbrott på olidliga idioter, skriker och svär i bilen, gråter mig till sömns, gråter ännu mer och drabbas av magkatarr. Allt kombinerat med en begynnande förkylning/allergi och ett schema som ständigt ändras på grund av kollegornas VAB och kurser... Kort sagt: Jag är skittrött!
Till saken hör att jag aldrig jobbat i förskoleklass förut, och jag gick in i väggen senast jag hade egen klass. Nu har jag fobi för ansvar, och känner mig inte direkt upplyft av att bli lämnad ensam med förskoleklassen... Efter en månad.
Naturligtvis kommer en ersättare, men hennes spontana reaktion var: Jag vill inte. Jag klarar inte det. Den bilden/ljudfilen har etsat sig in i mitt medvetande, och hur mina kollegor än försöker intala mig att hon nu, med hela bilden klar för sig, är mycket mer positivt inställd till det hela, kan jag inte radera den.
Jag vet att jag kommer att klara det. Jag vet att det blir bra. Jag vet att jag kommer att trivas med att jobba tillsammans med min nya kollega, men ändå känner jag som jag gör just nu. Panik. Ångest. Sorg. Ilska.
Idag gick jag in till min chef och berättade hur dåligt jag mår.
Inte för att sjukskriva mig eller få några speciella arrangemang, utan mer för att han ska veta att jag mår såhär. Att det inte kommer som en chock om det blir värre. (Och som en pik för att de inte pratade med mig om det trots att de visste att det var min värsta farhåga, och att jag tvekade inför jobbet av just den anledningen.)
Nu känns det bättre. Än igår kväll, menar jag. Då fick jag ett utbrott på min olidliga idiot till kollega (inte någon av de inblandade i själva problemet), låste in mig på toaletten och grät, styrde sedan upp grupparbetet och redovisade det, körde hem halvt förblindad av tårar, samtidigt som jag skrek och gapade, svor och domderade i min ensamhet i bilen, kom hem och slängde mig på sängen och grät, gick upp och ratade fiskgrytan för en tallrik yoghurt, och låg i fosterställning framför TV:n tills House var slut, då jag gick och lade mig och grät mig till sömns.
Idag har jag ätit, nattat dottern, pratat med min bror och tittat på Roomservice. Utan att gråta.
I morgon ska jag äntligen prata med min kollega. Hon som fått nytt jobb. Jag har bara pratat ytligt med henne, på ett möte för hela skolan. Jag hoppas att det blir ännu bättre då. Men jag vet att det kommer att vara jobbigt precis just då. Det blir bättre sedan.
Kommentarer
Trackback
