Sportlov...
Den här vekcan är det sportlov där jag bor. Planen för arbetet denna vecka var lite tajt. En av mina kollegor slutade i fredags, en annan har föräldraledigt, och en tredje är på plats, men eftersom hon är resurs för ett barn kan vi inte räkna in henne i bemanningen på samma sätt som alla andra. Då återstod två personer, som ska dela på öppningar och stängningar hela veckan. Med andra ord: Om man inte börjar tidigt, så slutar man sent... (Vi fick en vikarie också, men hon går 8-16.15, utan vare sig öppning eller stängning.)
I måndags när jag började vid sju, fick jag genast rapport om att min enda kollega var sjuk. Ett tajt schema blev plötsligt ännu mer tajt. Vem stänger? Jag går ogärna sju till fem, och ännu mindre halv sju till sex, vilket skulle bli fallet på tisdagen. Alltså fick vi lägga lite mer ansvar på vikarierna. Och jag hade turen att få två riktigt rejäla vikarier, så måndag-tisdag gick utan större problem, trots att vi åkte till isstadion med 25 barn, och bara jag som kände dem alla.
Samtidigt som hela detta scenario utspelar sig på fritids, sitter min sambo hemma med vår sjuka dotter, som började måndagen med knappa 39 grader i feber, och avslutade den en bit över 40-strecket. Tisdagen var ganska lugn, runt 38 på förmiddagen, men med en topp på 40,7 efter en sovstund på soffan. (När hon gick och lade sig nu på kvällen var hon nere på knappa 39 igen, och med en tablett i kroppen, hoppas jag att hon svalnade av ytterligare.)
När jag kommer hem efter en något hektisk dag på jobbet, väntar alltså avlösning på barnfronten. En man som suttit med en febrig och därmed gnällig treåring framför Bamsefilmer hela dagen, och inte ens kommit ut till postlådan, behöver komma ifrån en stund, så är det bara! Alltså ägnar jag eftermiddagen/kvällen åt att underlätta livet för min heta dotter, med allt vad det innebär av gråt och tandagnisslan, svalkande promenader med vagnen, isglass och tecknade filmer. Böcker har också hunnits med, gärna två varv i stöten ("Jag tycker du ska läsa den igen").
Sedan tar jag tidiga passet att gå in och trösta/lägga på täcket som sparkats av/lugna/byta blöja/ligga och prata/läsa saga... Innan jag själv går och lägger mig, och försöker sova mellan hennes hostattacker. Dessutom måste jag kämpa mot att gå in och lösa av min synnerligen natt-trötta sambo, som ju faktiskt inte behöver gå upp klockan fem för att gå till jobbet.
Och så tillbaka till jobbet, och åter in i sjuk-dotter-vården när jag kommer hem... Det är ett under att jag inte är tröttare än jag är.
Jag kan redan nu säga att det inte kommer att vara en utvilad människa som tar emot barnen på måndag, efter sportlovet.
I måndags när jag började vid sju, fick jag genast rapport om att min enda kollega var sjuk. Ett tajt schema blev plötsligt ännu mer tajt. Vem stänger? Jag går ogärna sju till fem, och ännu mindre halv sju till sex, vilket skulle bli fallet på tisdagen. Alltså fick vi lägga lite mer ansvar på vikarierna. Och jag hade turen att få två riktigt rejäla vikarier, så måndag-tisdag gick utan större problem, trots att vi åkte till isstadion med 25 barn, och bara jag som kände dem alla.
Samtidigt som hela detta scenario utspelar sig på fritids, sitter min sambo hemma med vår sjuka dotter, som började måndagen med knappa 39 grader i feber, och avslutade den en bit över 40-strecket. Tisdagen var ganska lugn, runt 38 på förmiddagen, men med en topp på 40,7 efter en sovstund på soffan. (När hon gick och lade sig nu på kvällen var hon nere på knappa 39 igen, och med en tablett i kroppen, hoppas jag att hon svalnade av ytterligare.)
När jag kommer hem efter en något hektisk dag på jobbet, väntar alltså avlösning på barnfronten. En man som suttit med en febrig och därmed gnällig treåring framför Bamsefilmer hela dagen, och inte ens kommit ut till postlådan, behöver komma ifrån en stund, så är det bara! Alltså ägnar jag eftermiddagen/kvällen åt att underlätta livet för min heta dotter, med allt vad det innebär av gråt och tandagnisslan, svalkande promenader med vagnen, isglass och tecknade filmer. Böcker har också hunnits med, gärna två varv i stöten ("Jag tycker du ska läsa den igen").
Sedan tar jag tidiga passet att gå in och trösta/lägga på täcket som sparkats av/lugna/byta blöja/ligga och prata/läsa saga... Innan jag själv går och lägger mig, och försöker sova mellan hennes hostattacker. Dessutom måste jag kämpa mot att gå in och lösa av min synnerligen natt-trötta sambo, som ju faktiskt inte behöver gå upp klockan fem för att gå till jobbet.
Och så tillbaka till jobbet, och åter in i sjuk-dotter-vården när jag kommer hem... Det är ett under att jag inte är tröttare än jag är.
Jag kan redan nu säga att det inte kommer att vara en utvilad människa som tar emot barnen på måndag, efter sportlovet.
Kommentarer
Trackback
