applicera ofin il

Förra veckan startade vår stegräknartävling på jobbet. Arbetslagen tävlar mot varandra, genom att vi räknar ut ett snitt per person varje vecka. Vi gick självklart ut stenhårt, och första dagen lyckades jag, hör och häpna, få ihop 19329 steg utan att egentligen anstränga mig.
Jag gick som vanligt på jobbet, utom att vi hade julgransplundring, med ringdans och slängrompa genom hela huset. Jag tog en promenad på lunchrasten, och ställde bilen lite längre från affären än jag hade gjort i vanliga fall. På kvällen tog jag stavarna och gick en kort (40 minuter) runda i området. När jag kom hem och satte mig i soffan, fick jag en ohygglig smärta i vänster fotled. Jag behövde inte ens belasta foten för att smärtan skulle skjuta genom mig. Inget att tala om medan jag gick, men när jag satte mig ner började det... Minst sagt konstigt!

Linkande och stönande tog jag mig igenom duschproceduren, och gick och lade mig i hopp om att det skulle gå över till morgonen.

Tji fick jag! På morgonen kunde jag fortfarande inte stödja på foten. Sambon fick agera betjänt och hämta såväl elastisk binda i badrummet, som kryckor på vinden. Sedan tog jag mig till dagis med dottern, och till jobbet med mig själv, där jag inte bara skulle ta mig igenom dagen, utan även hade två rastvakter och hela ansvaret för morgonsamlingen (för första gången...) Vid lunch kunde jag konstatera att det inte var hållbart, och bokade tid hos doktorn, samt sjukskrev mig för resten av dagen.

Dottern hämtades från dagis, svägerskan plockade jag upp på väg till doktorn, för att jag skulle kunna ha lilltjejen med mig på stadens gator, samtidigt som jag själv hankade mig fram på kryckor. Läkarmottagningen ligger en trappa upp, men det tog en bra stund att få tag på hissen, baxa in oss alla tre och komma upp.

Väl inne hos farbror doktorn kunde han snabbt konstatera att det var en stukning, och jag kunde långsamt räkna ut att det måste ha hänt på min promenad till mina föräldrar två veckor tidigare, eftersom jag varit lite stel och öm just där sedan dess. Två veckors nötande och knappt tjugotusen steg på en dag blev väl lite för mycket även för en liten stukning. Jag fick en salva mot inflammationen och strikta order om att avlasta foten. Jag fick inte stödja på foten på två veckor, ens om det slutade att göra ont.

Jag stannade hemma från jobbet i två dagar, och vilade intensivt. Foten i högläge och massivt barnarbete, då dottern fick lära sig att göra allt själv... På fredagen hoppade jag iväg på kryckorna, nu utan smärta, och tog mig igenom en lätt dag utan större problem. Nu hade jag från olika håll fått klart för mig att sjukgymnaster och ortopeder rekommenderar att man slänger kryckorna så fort man kan, och planen för helgen var att gå inne utan kryckorna.

Det var inga som helst problem på hela helgen, och på måndagen tog jag bara ena kryckan med mig ut. I går lät jag den enda kryckan ligga kvar i bilen, och tog en kort promenad på lunchrasten, utan problem. Jag låter den väl ligga kvar i bilen ett tag till, men inte tänker jag gå och släpa på kryckorna om det inte behövs! Sedan får doktorn säga vad han vill!

Uppdatering på stegräknarfronten: Måndag: 19329, Tisdag: 4861, Onsdag: 396, Torsdag: 315 (efter en massiv insats i badrummet, då jag upptäckte att stegräknaren inte räknat fler än 113 steg på hela dagen. Eftersom jag med säkerhet visste att jag gått mer än så blev det höftvicknningar till tandborstningen.) Fredag: 3720, Lördag: 3440, Söndag: 3620. Summa summarum 35671 steg, vilket ger ett snitt på drygt 5000 per dag. Den här veckan har jag hittills över 8000 varje dag... Och jag skulle egentligen hoppa på kryckor till på tisdag. Nästa vecka!