Hopp om livet
Min dotter har varit sjuk i helgen. Igen! En konstig slags blandning av magsjuka och halsfluss, bara en vecka efter att hon tillfrisknat från förra vändan av utdragen magsjuka.
I fredags spydde hon ner soffan, som förresten visade sig tåla maskintvätt, jippie!
Natten till lördagen spydde hon ytterligare två gånger, så påskmiddagen hos mormor och morfar ströks ur planerna. (Något kusinernas pappa fick skäll för. Han hade ljugit för dem när han sa att vår lilla tjej skulle komma.)
Lördagen var ett enda långt utdraget "jag är ledsen" och "jag har ont i halsen".
Söndagen var en repris på lördagen, med tillägget "jag vill att mommo och mossa ska komma hit. NU!" Frampå eftermiddagen kom mommo och mossa, och efter en seg start, där de själva fick leta fram påskpresenten de gömt i soffan, och panikartad vägran att äta glass, började hon tina upp och busade lite med mossa, som hittade på en massa tok. När morbror med flickvän dök upp på kortvisit var det faktiskt hon själv som sprang för att öppna dörren. Det höll dock inte i sig så värst, men vi hade sett ljuset i tunneln.
Måndagen började ganska uppåt, men frampå förmiddagen var det gnälligare än någonsin. Hon fick till och med gå och lägga sig, men dök snart upp med en skamsen blick och sa "jag har slutat gråta nu", så hon fick sitta i soffan och se Bamse i trollskogen för femtielfte gången den här helgen. Efter en sparsmakad pyttipanna-lunch gick hon och lade sig igen, och sov i två timmar utan större hostattacker. Sen kom hon sent omsider upp och "jag är ledsen"- "jag har ont i halsen"-kriget bröt ut för fullt. Vi satte hårt mot hårt och hävdade att hon inte fick gnälla om hon inte gjorde något åt det (till exempel åt en glass), så vi fick uppleva tandagnisslan av högre skolan...
Så plötsligt... Tystnade lägrade sig och hon dök upp med något osynligt i handen och talade om att hon köpt ägg, som måste läggas in i kylskåpet. Jag spelade med, och snart var vi mitt uppe i låtsaspannkakegräddning, och hennes bord, som stått framför TV:n (när hon orkat måla samtidigt som hon tittade på Bamse i trollskogen), fick bäras in och dukas fint för två. Mångfärgade geparden Jeppe på ena sidan, och lilltjejen på den andra.
Sedan följde det ena på det andra: motorcykeln kom fram för första gången den här helgen, dörren stängdes, fastän både mor och far befann sig på andra sidan, hon började springa, tofflor och sandaler letades fram ur garderoben eftersom hon ville vara som pappa (som frös om fötterna), byxor drogs på och hon stod ute på trappan och blåste såpbubblor... Som genom ett trollslag hade vi fått tillbaka vår vanliga, underbara tjej, som vi nästan glömt bort i sjukdomsdimman.
Planen just nu är att hon får stanna hemma i morgon, åtminstone tills vi hunnit åka till doktorn och kolla halsen. Är hon fortfarande okej då, kanske hon kan vara på dagis på eftermiddagen. Jag hoppas i alla fall att jag kan jobba på onsdag!
I fredags spydde hon ner soffan, som förresten visade sig tåla maskintvätt, jippie!
Natten till lördagen spydde hon ytterligare två gånger, så påskmiddagen hos mormor och morfar ströks ur planerna. (Något kusinernas pappa fick skäll för. Han hade ljugit för dem när han sa att vår lilla tjej skulle komma.)
Lördagen var ett enda långt utdraget "jag är ledsen" och "jag har ont i halsen".
Söndagen var en repris på lördagen, med tillägget "jag vill att mommo och mossa ska komma hit. NU!" Frampå eftermiddagen kom mommo och mossa, och efter en seg start, där de själva fick leta fram påskpresenten de gömt i soffan, och panikartad vägran att äta glass, började hon tina upp och busade lite med mossa, som hittade på en massa tok. När morbror med flickvän dök upp på kortvisit var det faktiskt hon själv som sprang för att öppna dörren. Det höll dock inte i sig så värst, men vi hade sett ljuset i tunneln.
Måndagen började ganska uppåt, men frampå förmiddagen var det gnälligare än någonsin. Hon fick till och med gå och lägga sig, men dök snart upp med en skamsen blick och sa "jag har slutat gråta nu", så hon fick sitta i soffan och se Bamse i trollskogen för femtielfte gången den här helgen. Efter en sparsmakad pyttipanna-lunch gick hon och lade sig igen, och sov i två timmar utan större hostattacker. Sen kom hon sent omsider upp och "jag är ledsen"- "jag har ont i halsen"-kriget bröt ut för fullt. Vi satte hårt mot hårt och hävdade att hon inte fick gnälla om hon inte gjorde något åt det (till exempel åt en glass), så vi fick uppleva tandagnisslan av högre skolan...
Så plötsligt... Tystnade lägrade sig och hon dök upp med något osynligt i handen och talade om att hon köpt ägg, som måste läggas in i kylskåpet. Jag spelade med, och snart var vi mitt uppe i låtsaspannkakegräddning, och hennes bord, som stått framför TV:n (när hon orkat måla samtidigt som hon tittade på Bamse i trollskogen), fick bäras in och dukas fint för två. Mångfärgade geparden Jeppe på ena sidan, och lilltjejen på den andra.
Sedan följde det ena på det andra: motorcykeln kom fram för första gången den här helgen, dörren stängdes, fastän både mor och far befann sig på andra sidan, hon började springa, tofflor och sandaler letades fram ur garderoben eftersom hon ville vara som pappa (som frös om fötterna), byxor drogs på och hon stod ute på trappan och blåste såpbubblor... Som genom ett trollslag hade vi fått tillbaka vår vanliga, underbara tjej, som vi nästan glömt bort i sjukdomsdimman.
Planen just nu är att hon får stanna hemma i morgon, åtminstone tills vi hunnit åka till doktorn och kolla halsen. Är hon fortfarande okej då, kanske hon kan vara på dagis på eftermiddagen. Jag hoppas i alla fall att jag kan jobba på onsdag!
Kommentarer
Trackback
