Samtal
Jag jobbar mycket just nu, och det är ganska jobbigt.
Dels har jag långa dagar, eftersom min kollega har semester och jag passar på att samla så mycket komptid jag kan (så att jag kan ha ledigt när min tyska kompis kommer hit!). Alltså har jag haft följande arbetstider denna vecka: 7-15, 7.30-18.30, 8-17, 8-17, och i morgon jobbar jag 7-12.30 (min tidiga fredag, så oerhört skönt att avsluta mastodontveckan med just en sådan fredag!)
Dels har jag utvecklingssamtalen ligger nu, och även om det går förvånansvärt bra, så är det en extra arbetsam period.
Förut, när jag jobbade som klasslärare, var det min allra värsta period, och jag fasade för dessa samtal! Det enda som var värre var föräldramötet, där jag träffade alla föräldrar samtidigt, men det var i alla fall begränsat till en enda kväll...
När jag skulle bestämma mig för att ta jobbet i förskoleklass var samtalen en av stötestenarna. "Det låter intressant och roligt, men det innebär att jag måste ha utvecklingssamtal..." Nu har jag redan haft åtta av tolv samtal, och även om jag strulat lite, och glömt bort att ta med papper, inte hunnit färdigt med kollen av vad ett av barnen kan, och totalt missat att kolla ett annat barn (!), så måste jag säga att det har gått väldigt bra, och jag skulle kunna tänka mig att göra det här fler gånger. MEN...
...då skulle jag behöva en ny kollega, och ett nytt tänkesätt i hela förskoleklassverksamheten på skolan, alternativt en ny skola!
Jag har ju fått en ny kollega efter att min förra, underbara, kollega blivit chef på ett annat ställe. Det fungerar inte alls. Hon sänker mig på ett så effektivt sätt att hon nog inte ens är medveten om det! Jag har fått väldigt klart för mig att jag inte är utbildad och inte har någon erfarenhet, och att vad jag tycker inte spelar någon roll i långa loppet. Samtidigt lutar hon sig tillbaka med en kopp kaffe, ser sur ut och låter mig driva hela verksamheten. Men nästa år ska hon "ändra på alltihop!"
Jag är så less på henne att jag kan spy, och jag samlar kraft för att gå och prata med chefen om situationen... Men den här gången vill jag inte sitta och gråta inne på hans kontor!
Tänk att jag trodde att samtalen skulle vara det jobbiga!
Dels har jag långa dagar, eftersom min kollega har semester och jag passar på att samla så mycket komptid jag kan (så att jag kan ha ledigt när min tyska kompis kommer hit!). Alltså har jag haft följande arbetstider denna vecka: 7-15, 7.30-18.30, 8-17, 8-17, och i morgon jobbar jag 7-12.30 (min tidiga fredag, så oerhört skönt att avsluta mastodontveckan med just en sådan fredag!)
Dels har jag utvecklingssamtalen ligger nu, och även om det går förvånansvärt bra, så är det en extra arbetsam period.
Förut, när jag jobbade som klasslärare, var det min allra värsta period, och jag fasade för dessa samtal! Det enda som var värre var föräldramötet, där jag träffade alla föräldrar samtidigt, men det var i alla fall begränsat till en enda kväll...
När jag skulle bestämma mig för att ta jobbet i förskoleklass var samtalen en av stötestenarna. "Det låter intressant och roligt, men det innebär att jag måste ha utvecklingssamtal..." Nu har jag redan haft åtta av tolv samtal, och även om jag strulat lite, och glömt bort att ta med papper, inte hunnit färdigt med kollen av vad ett av barnen kan, och totalt missat att kolla ett annat barn (!), så måste jag säga att det har gått väldigt bra, och jag skulle kunna tänka mig att göra det här fler gånger. MEN...
...då skulle jag behöva en ny kollega, och ett nytt tänkesätt i hela förskoleklassverksamheten på skolan, alternativt en ny skola!
Jag har ju fått en ny kollega efter att min förra, underbara, kollega blivit chef på ett annat ställe. Det fungerar inte alls. Hon sänker mig på ett så effektivt sätt att hon nog inte ens är medveten om det! Jag har fått väldigt klart för mig att jag inte är utbildad och inte har någon erfarenhet, och att vad jag tycker inte spelar någon roll i långa loppet. Samtidigt lutar hon sig tillbaka med en kopp kaffe, ser sur ut och låter mig driva hela verksamheten. Men nästa år ska hon "ändra på alltihop!"
Jag är så less på henne att jag kan spy, och jag samlar kraft för att gå och prata med chefen om situationen... Men den här gången vill jag inte sitta och gråta inne på hans kontor!
Tänk att jag trodde att samtalen skulle vara det jobbiga!
Kommentarer
Trackback
