Bakslag
Jag mådde riktigt hyfsat igår, och beslutade mig till slut för att följa med hem till mamma som fyllde år. Lite sliten i halsen blev jag, men det gjorde inte alls lika ont ändå. Kvällen avslutades av någon anledning i alla fall med att jag låg nästan utslagen i soffan och letade efter en ställning som innebar att jag inte hostade så infernaliskt. Det hela försvårades förstås av magen, som börjar bli lite för tung och otymplig för vissa poser...
Jag envisades i alla fall med att titta på Two weeks notice, som jag förstås redan sett ett antal gånger, men den är ju så gullig... Jag somnade ifrån ett par gånger, och när jag vaknade till en svart TV, som snart ändrades till en skärm som talade om för mig att jag inte har rätt att titta på trean, då gav jag upp och gick och lade mig i sängen.
Där sov jag förunderligt nog hela natten, utan att hosta, utan att vakna av halsont eller uttorkad mun (till följd av nästäppeorsakad munandning). Ja, hela natten är kanske aningens missvisande, eftersom jag vaknade vid tjugo i fem, men jämförelsevis var det en god natts sömn.
Nu har jag min pluggdag, på hemmaplan, och planen var att läsa en bok. Jag tyckte att det kunde vara lagom ansträngande efter min sjukperiod, men tji fick jag! Jag orkar inte! jag orkar inte sitta upprätt, jag orkar inte hålla upp boken, jag orkar inte koncentrera mig... Så nu sitter/ligger jag i soffan, med datorn uppallad i knät och slöskriver. Lederna värker, ögonen går knappt att hålla öppna, och det känns som att jag har ett hårt åtdraget band runt huvudet. Det gör liksom inte ont, men det spänner. För en stund sedan tog jag både värktablett och penicillin, så nu väntar jag på att det här ska gå över.
Det föranleder lite oro inför morgondagen. Kommer jag att orka jobba i morgon, när jag mår så här idag? Då har jag i och för sig fått i mig två tabletter till, men kan jag lita på att det blir bättre? Och kommer jag att kunna prata i morgon? Som lärare i en förskoleklass med 26 sexåringar måste man av någon anledning kunna använda rösten. För att inte tala om hur det är på fritids. Mitt beskedliga lilla knarrande räcker inte långt. Kanske måste jag skaffa mig ett läkarintyg, så att jag kan vara hemma ett tag till...
Jag envisades i alla fall med att titta på Two weeks notice, som jag förstås redan sett ett antal gånger, men den är ju så gullig... Jag somnade ifrån ett par gånger, och när jag vaknade till en svart TV, som snart ändrades till en skärm som talade om för mig att jag inte har rätt att titta på trean, då gav jag upp och gick och lade mig i sängen.
Där sov jag förunderligt nog hela natten, utan att hosta, utan att vakna av halsont eller uttorkad mun (till följd av nästäppeorsakad munandning). Ja, hela natten är kanske aningens missvisande, eftersom jag vaknade vid tjugo i fem, men jämförelsevis var det en god natts sömn.
Nu har jag min pluggdag, på hemmaplan, och planen var att läsa en bok. Jag tyckte att det kunde vara lagom ansträngande efter min sjukperiod, men tji fick jag! Jag orkar inte! jag orkar inte sitta upprätt, jag orkar inte hålla upp boken, jag orkar inte koncentrera mig... Så nu sitter/ligger jag i soffan, med datorn uppallad i knät och slöskriver. Lederna värker, ögonen går knappt att hålla öppna, och det känns som att jag har ett hårt åtdraget band runt huvudet. Det gör liksom inte ont, men det spänner. För en stund sedan tog jag både värktablett och penicillin, så nu väntar jag på att det här ska gå över.
Det föranleder lite oro inför morgondagen. Kommer jag att orka jobba i morgon, när jag mår så här idag? Då har jag i och för sig fått i mig två tabletter till, men kan jag lita på att det blir bättre? Och kommer jag att kunna prata i morgon? Som lärare i en förskoleklass med 26 sexåringar måste man av någon anledning kunna använda rösten. För att inte tala om hur det är på fritids. Mitt beskedliga lilla knarrande räcker inte långt. Kanske måste jag skaffa mig ett läkarintyg, så att jag kan vara hemma ett tag till...
Kommentarer
Trackback
