Snart är det över...
Om en dryg vecka är det över. Då är jag inte gravid mer. Och jag kommer troligen inte att vara det igen heller. Dels är två barn vad vi har pratat om, så vi är nöjda nu, och dels har min kropp problem att komma överens med mina bäbisar när det gäller utvägen. Två kejsarsnitt känns tillräckligt, och det finns i nuläget inget som tyder på att en tredje bäbis skulle avvika från sina syskon när det gäller huvudstorlek.
Hur känns det då?
På sätt och vis helt okej. Jag har valt själv, och den här senaste graviditeten har inte varit en dröm... Förstoppning, järnbrist och diabetes på löpande band är inget som lockar till upprepning, om man säger så.
Men ändå... Jag har fått mycket positiv uppmärksamhet och jag är snygg. =) Det är rätt skönt att kunna ta ett steg tillbaka och säga stopp, jag orkar inte mer just nu, utan att någon opponerar sig. Och så är det en häftig känsla bara det där att vara gravid. Att föra släkten framåt, liksom. Och om inget oförutsett inträffar kommer jag inte att uppleva det igen. Bara en vecka till.
Lite sorgligt är det allt!
