Panik
I vanliga fall brukar jag slänga ur mig ord som "panik" och "ångest" lite hur som helst. Jag har panikbråttom eller julklappsångest, men egentligen är det ett relativt milt tillstånd av dåligt samvete som avses. Jag borde ha kommit längre med det ena eller det andra.
Nu börjar jag dock inse att ett av dessa dåliga samveten börjar gå över gränsen till verklig panik. Jag ligger vaken om nätterna och när jag väl har tid att ta tag idet skjuter jag undan det för att jag mår så dåligt av att tänka på det. Det rinner också över till andra områden, så att jag är på dåligt humör i andra situationer, och fräser ifrån för minsta lilla.
Det handlar om studierna. Kursen som jag skulle ha klarat av i somras, innan lillan föddes, men som jag fortfarande inte har lämnat in något på. Och examensarbetet som började där någonstans i september, har jag inte ens någon handledare för, och jag har inte frågat efter en.
Jag vill inte ta i det, för jag mår dåligt. Jag tror att någon ska bli arg på mig för att jag inte gjort det, och speciellt för att jag inte gjort det tidigare. Jag är rädd att de ska säga att det är för sent. Jag är rädd att jag inte ska bli klar. Jag måste bli klar. Min anställning hänger på att jag blir klar.
Det är precis som sist. Jag kan inte slutföra det. När det är mig det hänger på blir det pannkaka av alltihop. Förra kursen följde jag samma plan som alla andra, träffade läraren på de utsatta datumen och lämnade in min arbeten som jag skulle. Sen skulle jag lägga upp en egen plan och göra arbetet utan stödet från den planerade studiegången, och det sket sig. Nu är det examensarbetet, och där finns det ingen given studiegång, eftersom det är mitt eget arbete som ska avgöra, och jag kommer ingenstans! Jag får inte ens tag i en handledare som skulle kunna hjälpa mig.
Jag måste inse att jag är dålig på att sluföra saker, och göra något åt det. Träna.
Det är ju inte bara det här. Det är allt. Jag drar igång fantastiska projekt med barnen på jobbet, men strax innan det blir klart tar geisten slut, och den stora finalen rinner ut i sanden. Det kan vara något så enkelt som att häfta ihop en bok, men det blir bara inte gjort. Det ligger halvfärdigt och tar plats på en hylla någonstans, och varje gång jag ser det stör det mig på mer än ett sätt. Jag blir irriterad för att det ligger där och tar plats till ingen nytta, och jag blir arg på mig själv för att jag inte har gjort klart det. Till slut slänger jag bort det för att slippa påminnas.
Vad är det för fel? Varför kan jag inte ta ansvar för mitt liv och avsluta något för en gångs skull?
Nu har jag i alla fall bett en vän om hjälp. Jag hoppas att det fungerar.
Nu börjar jag dock inse att ett av dessa dåliga samveten börjar gå över gränsen till verklig panik. Jag ligger vaken om nätterna och när jag väl har tid att ta tag idet skjuter jag undan det för att jag mår så dåligt av att tänka på det. Det rinner också över till andra områden, så att jag är på dåligt humör i andra situationer, och fräser ifrån för minsta lilla.
Det handlar om studierna. Kursen som jag skulle ha klarat av i somras, innan lillan föddes, men som jag fortfarande inte har lämnat in något på. Och examensarbetet som började där någonstans i september, har jag inte ens någon handledare för, och jag har inte frågat efter en.
Jag vill inte ta i det, för jag mår dåligt. Jag tror att någon ska bli arg på mig för att jag inte gjort det, och speciellt för att jag inte gjort det tidigare. Jag är rädd att de ska säga att det är för sent. Jag är rädd att jag inte ska bli klar. Jag måste bli klar. Min anställning hänger på att jag blir klar.
Det är precis som sist. Jag kan inte slutföra det. När det är mig det hänger på blir det pannkaka av alltihop. Förra kursen följde jag samma plan som alla andra, träffade läraren på de utsatta datumen och lämnade in min arbeten som jag skulle. Sen skulle jag lägga upp en egen plan och göra arbetet utan stödet från den planerade studiegången, och det sket sig. Nu är det examensarbetet, och där finns det ingen given studiegång, eftersom det är mitt eget arbete som ska avgöra, och jag kommer ingenstans! Jag får inte ens tag i en handledare som skulle kunna hjälpa mig.
Jag måste inse att jag är dålig på att sluföra saker, och göra något åt det. Träna.
Det är ju inte bara det här. Det är allt. Jag drar igång fantastiska projekt med barnen på jobbet, men strax innan det blir klart tar geisten slut, och den stora finalen rinner ut i sanden. Det kan vara något så enkelt som att häfta ihop en bok, men det blir bara inte gjort. Det ligger halvfärdigt och tar plats på en hylla någonstans, och varje gång jag ser det stör det mig på mer än ett sätt. Jag blir irriterad för att det ligger där och tar plats till ingen nytta, och jag blir arg på mig själv för att jag inte har gjort klart det. Till slut slänger jag bort det för att slippa påminnas.
Vad är det för fel? Varför kan jag inte ta ansvar för mitt liv och avsluta något för en gångs skull?
Nu har jag i alla fall bett en vän om hjälp. Jag hoppas att det fungerar.
Kommentarer
Trackback
