Vandring och vänskap
I söndags var jag med min dotter på klädparty hemma hos hennes dagiskompis.
Dotterns "hemmakompis" skulle också dit, eftersom deras mammor känner varandra från föräldragruppen när tjejerna var små, så vi tog bilen hem till dem och så gick vi resten av vägen. Eftersom dottern varit sjuk hade jag tänkt ta med vagnen, så att hon skulle slippa gå hela vägen, men ett ymnigt snöfall på morgonen föranledde ett byte av fordon, från vagn till pulka.
En timme innan vi skulle vara där träffades vi hemma hos dem, och gav oss av till fots... utom min dotter, som självklart inte ville avstå från möjligheten att åka i den nya fina pulkan...
Jag hade hoppats att den andra mamman skulle ha koll på vart vi skulle, eftersom hon bor i närheten, och rent logiskt borde ha promenerat en del i området, men hon hade inte en aning, så vi fick gå på mina bilburna orienteringserfarenheter: Jag har koll på var man svänger av från stora vägen, men den vägen vill man inte gå med barn och pulka, så vi fick försöka hålla oss till någon mindre väg hyfsat parallellt med den stora... vilket ledde till att vi pulsade i djup lössnö och tog en fruktansvärd omväg.
Vi var blöta och trötta när vi slutligen kom fram, men när dotterns overall väl var av dröjde det inte länge innan hon var igång och lekte med dagisskompis J. Vanligen är hon trögstartad, oavsett vem det handlar om, men här kom hon igång direkt. Hemmakompis A, som i vanliga fall är rakt på utan tveksamhet, var dock mer avvaktande och ville att mamma skulle vara med i rummet hela tiden. Till slut gick hon i alla fall iväg själv, men återvände mycket regelbundet för att kolla att mamma var kvar.
J:s kusiner var också där, och liksom A var de stamgäster i vardagsrummet hos mamma. Min egen dotter och J såg vi däremot inte röken av förrän det var dags för fika.
Det var roligt att se hur lätt det var för min försiktiga dotter i det här sammanhanget. Till och med när kusinerna (varav en var en större kille) dök upp var hon självsäker nog att stanna kvar utan att ropa på mig.
Det får mig att inse att hon faktiskt känner sina dagiskompisar, och J i synnerhet, bättre än många av de barn som jag tycker är självklara i hennes liv. Som hennes egna kusiner, till exempel. De har känt varandra hela livet, men de träffas inte varje dag, inte ens varje vecka, så det blir ju inte en så nära relation i alla fall.
Hemmakompisen A träffar vi ganska ofta, enligt mina mått mätt, men i jämförelse med varje dag blir det inte så ofta i alla fall. Även om jag känner hennes mamma bättre än jag känner J:s mamma...
Så det är kanske inte så konstigt att hon är blyg i början när vi är hos kusinerna eller A, men inte hos J.
Slutligen kan jag berätta att promenaden hem gick väsentligt snabbare än ditvägen. Vi hittade nämligen en plogad gångväg, som gick förhållandevis raka vägen hem. Den hade vi i och för sig inte hittat även om vi fortsatt åt det hållet, för den var lite kamouflerad vid infarten... Men nästa gång tar vi den vägen!
Dotterns "hemmakompis" skulle också dit, eftersom deras mammor känner varandra från föräldragruppen när tjejerna var små, så vi tog bilen hem till dem och så gick vi resten av vägen. Eftersom dottern varit sjuk hade jag tänkt ta med vagnen, så att hon skulle slippa gå hela vägen, men ett ymnigt snöfall på morgonen föranledde ett byte av fordon, från vagn till pulka.
En timme innan vi skulle vara där träffades vi hemma hos dem, och gav oss av till fots... utom min dotter, som självklart inte ville avstå från möjligheten att åka i den nya fina pulkan...
Jag hade hoppats att den andra mamman skulle ha koll på vart vi skulle, eftersom hon bor i närheten, och rent logiskt borde ha promenerat en del i området, men hon hade inte en aning, så vi fick gå på mina bilburna orienteringserfarenheter: Jag har koll på var man svänger av från stora vägen, men den vägen vill man inte gå med barn och pulka, så vi fick försöka hålla oss till någon mindre väg hyfsat parallellt med den stora... vilket ledde till att vi pulsade i djup lössnö och tog en fruktansvärd omväg.
Vi var blöta och trötta när vi slutligen kom fram, men när dotterns overall väl var av dröjde det inte länge innan hon var igång och lekte med dagisskompis J. Vanligen är hon trögstartad, oavsett vem det handlar om, men här kom hon igång direkt. Hemmakompis A, som i vanliga fall är rakt på utan tveksamhet, var dock mer avvaktande och ville att mamma skulle vara med i rummet hela tiden. Till slut gick hon i alla fall iväg själv, men återvände mycket regelbundet för att kolla att mamma var kvar.
J:s kusiner var också där, och liksom A var de stamgäster i vardagsrummet hos mamma. Min egen dotter och J såg vi däremot inte röken av förrän det var dags för fika.
Det var roligt att se hur lätt det var för min försiktiga dotter i det här sammanhanget. Till och med när kusinerna (varav en var en större kille) dök upp var hon självsäker nog att stanna kvar utan att ropa på mig.
Det får mig att inse att hon faktiskt känner sina dagiskompisar, och J i synnerhet, bättre än många av de barn som jag tycker är självklara i hennes liv. Som hennes egna kusiner, till exempel. De har känt varandra hela livet, men de träffas inte varje dag, inte ens varje vecka, så det blir ju inte en så nära relation i alla fall.
Hemmakompisen A träffar vi ganska ofta, enligt mina mått mätt, men i jämförelse med varje dag blir det inte så ofta i alla fall. Även om jag känner hennes mamma bättre än jag känner J:s mamma...
Så det är kanske inte så konstigt att hon är blyg i början när vi är hos kusinerna eller A, men inte hos J.
Slutligen kan jag berätta att promenaden hem gick väsentligt snabbare än ditvägen. Vi hittade nämligen en plogad gångväg, som gick förhållandevis raka vägen hem. Den hade vi i och för sig inte hittat även om vi fortsatt åt det hållet, för den var lite kamouflerad vid infarten... Men nästa gång tar vi den vägen!
Kommentarer
Trackback
