applicera ofin il

I mitt förra inlägg sjöng jag lov över min nya arbetssituation, men för att inte missleda er att tro att mitt liv just nu är en dans på rosor vill jag idag fylla bloggvärlden av en serie anekdoter från min första arbetsvecka för året.

Onsdagen började med att jag kom iväg en aning för sent för rådande väderlek. Kylan orsakade ett behov av djupgående isskrapning, vilket naturligtvis inte ingick i min tidsplan första morgonen efter en lång ledighet. Den föranledde också ett väglag som inte inbjöd till alltför höga farter, så att "köra ifatt" var inget alternativ.

På vintern minskar antalet parkeringsplatser radikalt, till följd av snöröjningens behov av upplag för bortröjd snö, och en dag när alla anställda har samma arbetstider ökar risken för att platserna nära skolan är slut omm man kommer för sent. Samtidigt ökar behovet av en närbelägen parkeringsplats i och med den minskade tiden för transport mellan parkeringsplats och arbetsplats, så jag fastnade i det för ett sådant tillfälle klassiska dilemmat: Ska jag chansa på att det finns en ledig plats och samtidigt riskera att komma ännu mer för sent om en sådan plats inte finns tillgänglig?

Som den borne äventyrare man är valde jag det tidigare alternativet, och längst ner på gatan fann jag en ledig plats, den mest avlägsna av alla närbelägna parkeringsplatser. Dessutom upptäcker jag att den rökande halvan av mitt arbetslag fortfarande står tätt tillsammans vid den plats i utkanten av skolans område som anses godkänd för den fritidssysselsättning som nikotininhalation utgör, vilket ger mig ytterligare några minuters frist innan jag anses försenad i jämförelse med medelvärdet.

Jag invaggas i en falsk säkerhet och tror att allt faktiskt ordnade sig till det bästa denna första morgon, men då slår det mig att matlådan som jag gjort i ordning dagen innan fortfarande står kvar i kylskåpet, och även om lunchen denna dag är så lång som en och en halv timme, inser jag att jag inte kommer att hinna åka hem, äta och åka in till stan, där eftermiddagens föreläsning äger rum på Stadshotellet. Alltså ökar matkostnade i ett slag, eftersom jag nu blir tvungen att köpa mat.

Dagens möten förflyter på ett tillfredsställande sätt, men när vi når lunchdags är jag så trött att jag håller på att somna när jag sätter mig ner utan att fokusera på en diskussion eller tekniken involverad med uppdraget att föra protokoll på laptop.

Snart nog ger vi oss av mot stadens gator och torg, och med bestämda steg närmar vi oss nämnda hotell, då vi hejdas av skolassistenten, som meddelar att chefen genom ett missförstånd skickat oss alla till fel hotell, i fel ände av centrala stan, så vi får helt enkelt vända på klacken och gå mot den nya destinationen.
Väl framme informeras vi om att missförståndet orsakats av det fenomen som utgörs av att varenda hotell i stan byter namn oftare än vissa byter underkläder. I djungeln av Plaza, Best Western och Comfort hade vår chef helt enkelt ringt till fel hotell efter att ha slagit i telefonkatalogen. Namnen som används i folkmun ("Statt" och "Smeden") står ju inte med längre, och även om det låter väldigt skrattretande att göra ett sådant misstag, är det helt klart förståeligt. Jag kan se honom framför mig där han stod och envisades med att han hade beställt rum och fika för närmare sjuttio personer, för att få veta att han gått till fel hotell. Ja, det kommer vi nog att leva på ganska länge!

När jag satt där och lyssnade på föreläsningen om förebyggande arbete när det gäller mobbning och kränkningar, vandrade mina tankar till den gyllene regel av respekt som vi talade om i höstas när det gällde att få ut mesta möjliga av möten och liknande: Ge den som talar din fulla uppmärksamhet.
Jag ansträngde mig för att ge henne min fulla uppmärksamhet, även om min blick då och då försvann ut genom fönstret, men mina ansträngningar visade sig bortkastade när jag efter fikat (ett vaniljhjärta och en riktigt god automat-caffe latte) drabbades av tilltagande magvärk.
Vid sista bensträckaren ville jag till slut ställa mig upp och skrika att alla skulle sätta sig ner när vi dragit över en minut, så att vi kunde få gå hem någon gång.
När det väl blev dags att gå hem hade jag dock så ont i magen att jag inte kunde gå därifrån. När värsta rusningen lagt sig banade jag mig väg till toaletten, askgrå i ansiktet, och satt sedan där en bra stund. Det värsta släppte nästan direkt, men att säga att jag mådde bra när jag väl tog mig hemåt vore en ren lögn. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att jag var tacksam för att det fanns desinkektionsmedel för toalettsitsen på just denna toalett, och jag använde det inte innan jag satte mig, utan efteråt...

Det var dag ett.

Dag två startade redan på natten, när dottern sov dåligt, och jag inte lyckades somna om när jag varit upp till henne vid halv fem, en timme innan väckarklockan skulle ringa. Jag låg i alla fall kvar i sängen hela timmen, och gick sedan upp, klädde på mig, fixade håret, gjorde frukost och kastade en blick på klockan på mikron.
20 i fem.
Hon borde vara 20 i sex, så jag tittade på en klocka till. Och en till. I hela huset var det bara min väckarklocka som var 20 i sex. Jag hade legat vaken sedan halv fyra och gått upp halv fem. Suck!
Eftersom jag redan var fixad ville jag inte lägga mig i sängen igen, utan lade mig på soffan och läste en timme.

En kvart innan vi skulle åka fick jag väcka dottern och tvinga på henne kläder medan hon trilskades av trötthet. Hon som längtat till dagis ville plötsligt på inga villkors vis äta frukost på dagis, och vrålade när jag förklarade att det inte fanns tid att äta hemma innan vi åkte.

Vi var sena ut till bilen, och så startade den inte!
Den har stått på samma plats sedan den 17 december, och bara startats en gång, mitt i värsta kylan, mest för att undvika just det scenario som utspelade sig trots vårt förutseende. Till slut startade den i alla fall, men den lät väldigt konstigt, så sambon åkte bakom mig till dagis. Min plan var att inte stänga av motorn, och i stället be honom gå in med dottern, så kunde jag åka vidare till jobbet utan att riskera att inte få igång bilen.
Det faktum att jag sedan den 17 december endast kört vår nya automatväxlade bil föranledde dock ett motorstopp, eftersom jag helt hade förträngt det där med att trycka ner kopplingen när man stannar, och planen gick i stöpet.
Nu gjorde vi i stället så att sambon stod och väntade medan jag startade bilen igen, och sedan gick han in med dottern, så det ordnade sig.

Dagen förflöt väl, men återigen var jag sjukligt trött framåt eftermiddagen.

Om jag minns rätt inträffade inga större missöden under fredagen, men det kan helt enkelt vara så att dagen föreföll problemfri i jämförelse med de två dagarna innan.

Jag kan i alla fall säga att jag är nöjd med att helgen kom redan efter tre arbetsdagar!