applicera ofin il

Likt Sverker Olofsson känner jag för att mässa "Ska det va så? Ska det va så?", med anledning av min nya tradition av att vakna tidigt på torsdagar. Och med tidigt menar jag verkligen tidigt. Förra veckan halv fyra, idag redan tre. Hur dags ska jag vakna nästa torsdag, och hur ska jag då klara av min första dag på nya utbildningen? Tåget, tunnelbanan, hitta lokalen... För att inte tala om all information och den börda i form av krav som kommer att ställas på mig. Vaknar jag halv tre den dagen vet jag inte vad jag ska ta mig till! Jag är ju inte ens skapt så att jag kan sova på tåget!

Nu har jag i och för sig hittat en metod för att somna om, men jag vet inte än om den går att frammana med vilje...
I morse, typ tjugo minuter innan jag skulle masa mig upp ur sängen, drömde/hallucinerade (eller vad det kallas när man drömmer i ett halvvaket tillstånd) om en kille som tvingade i mig ett piller av något slag. Hur jag än försökte spotta, lyckades jag inte få ut hela ur munnen, och så dåsade jag till. En form av mental drog, antar jag. Jag får genomgå några drogtester, för att vara säker på att det inte ger utslag, sen kommer jag att göra mitt bästa för att använda dessa fiktiva sömnpiller så fort jag inte kan somna.

Resten av dagen bjöd på en del stress, ett hysteriskt barn, en mamma som hellre ifrågasätter oss än att ta itu med sitt barn och slutligen en tre timmar lång föreläsning i konserthallens mjuka stolar. Tack och lov var föreläsaren en frisk fläkt av skoj och självironi, och sammantaget med min oförmåga att somna på offentliga platser lyckades jag hålla mig vaken tills jag kom hem vid halv fem, tretton och en halv timme efter att jag vaknat. Jag är fortfarande vaken, och min sambo är ute på joggingtur, så dottern gör sitt bästa för att förhindra sömnens intrång i mitt medvetande, eftersom det skulle innebära att hon inte har någon att tjata på. Så fort han kliver innanför dörren tänker jag krypa ner i sängen, var så säker!