Koppla av
Idag startade jag dagen med att gråta. Det är ingen höjdarstart, så jag valde att analysera mina möjligheter till förbättring.
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Kommentarer
Trackback
