Riktigt illa
Just nu har jag ingen gravidglädje alls!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Kommentarer
Trackback
