applicera ofin il

Igår var jag hemma hos min faster, som fyllde år. Det var en rätt jämn födelsedag, så bland gästerna återfanns ett flertal personer som jag inte träffar dagligdags. Flera av dem var sådana personer som jag inte träffat sedan jag var så pass liten att jag knappt minns att jag träffat dem. De var å andra sidan väl bekanta med mig, vilket jag stundtals fann något skrämmande.

Släktband diskuterades också.
En äldre dam sa, vid presentation, att det syntes att jag var av min fars släkt.
Någon annan, jag minns faktiskt inte vem, hävdade vid jämförelse med min syster att jag var mest lik min far.

Dessa båda utsagor om mitt utseende måste ställas mot ett annat påstående, som yttrades vid min mormors födelsedagsfirande, nämligen när en av min mors farbröder först trodde att det var jag som var min mor, om än dryga tjugo år för sent...
Jag lägger in en egen tolkning: Han tyckte att jag var lik min mor, så till den milda grad att han höll på att ta fel på person.
Jag kan tillägga att min syster var med vid festligheterna, men hon fick inga kommentarer om likheten.

Analys: Med andra ord är jag dels mest lik min far, och dels så lik min mor att man kan ta fel. Jag måste alltså ha fått dubbel uppsättning utseendegener, så att jag är den ultimata blandningen av min far och mor. Min syster har å andra sidan inte fått några likhetsanlag alls.

För att komma ner på jorden igen, och för att återknyta till rubriken, vill jag dock sluta mig till en mer trolig förklaring. Nämligen den att släkten, liksom skönheten, ligger i betraktarens öga. Man finner likheter med den sida av släkten som man själv är mest bekant med. Min fasters vänner och bekanta är självskrivet mer bekanta med min fars sida av min släkt, medan min mors farbröder lättare ser likheter med min mors sida.