Sömn
Lillan är nu två månader gammal, och överraskar sina föräldrar med att redan ha humana sovrutiner. Kvällarna är ett enda amningsmaraton, men runt elvatiden funkar det att lägga henne i den egna sängen, och sedan sover hon sammanhängande till fyra-, fem- eller till och med sextiden.
Denna underbara vana innebär att jag som mamma får runt sex timmars ostörd sömn i egen säng, nästan varje natt. Jag är så innerligt tacksam, och känner mig nästan lite elak när jag berättar för andra bäbisföräldrar om våra nätter. Men bara nästan. =)
Dagarna brukar oftast vara lugna på förmiddagen, med mycket sömn. Fram på eftermiddagarna blir det tätare mellan amningarna och då minskar förstås sömnen, för att nästan upphöra till kvällen, då amningsmaratonet drar igång igen.
Vissa dagar skrämmer hon mig nästan, som den gången hon sov nio timmar på natten, utan att äta.
Eller när hon sov sex timmar, åt, sov sex timmar till, åt, sov tre timmar, åt och sedan sov ytterligare drygt tre timmar... Två gånger fick jag lov att väcka henne, och en gång störde jag henne medvetet för att hon skulle vakna "av sig själv"...
Det jobbigaste med att hon sover så mycket är att jag blir "mjölkstinn". Det blir lite "Dolly Parton-effekt" och jag får ganska ont... Ibland pumpar jag ur, men eftersom vi inte har rutin på att använda mjölken försöker jag hellre vänta ut henne.
Hon är också ett sådant där klassiskt bilbarn, så om hon någon gång inte sover så bra, är det ett hyfsat säkert kort att sätta henne i bilbarnstolen och köra en sväng. Tyvärr är det nu så kallt ute att man måste pälsa på henne, och när hon sedan sover vidare efter hemkomst blir hon genomsvettig. Alternativet är att väcka henne genom att ta av kläderna...
Nu hoppas jag bara att detta sömnmönster inte kommer att gå helt om intet bara för att jag lovsjungit det så offentligt. Kvällarnas maraton får gärna lugna sig, men jag hoppas att hon fortsätter att sova om nätterna!
