Operationsreflektion
I måndags var det dags för mitt planerade kejsarsnitt, för att få ut min hett efterlängtade unge.
Vi hade tid halv åtta och barnmorskan hade gissat på att jag skulle ligga på operationsbordet omkring åtta-halv nio. Det gjorde jag inte.
Jag fick snart veta att operationssalen var bokad till halv tolv, så jag tänkte väl att då skulle jag ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
Sedan fick jag veta att de ringt från operation och att vi skulle in dit vid halv ett, så runt ett borde jag garanterat ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
13.28 satte de igång, efter rigorösa förberedelser av inmundigande av en flaska magsyreneutraliserande saltvatten (det första jag förtärde den dagen...), kopplingar av droppslangar, EKG-sladdar, syrgasslangar, pulsmätare, blodtrycksmätare med mera.
Bedövningen var jobbig, med långdragen inmåttning mellan kotorna och när jag kände ett hugg i höften samtidigt som de hävdade att de inte hade börjat än, började paniken närma sig. Men till slut var jag ordentligt domnad, och fattade faktiskt inte när de började skära i mig.
Snart kändes det som att någon höll ett stadigt tag i magen och drog uppåt, och jag började ana att de var igång. Så kom en stark känsla av lättnad, nästan som att jag lyfte från bordet, och 13.32 var hon ute.
Ytterligare en fin tjej, nästan precis lika stor som storasyster var när det begav sig, hade kommit till världen.
Vi gosade en stund i den surrealistiska miljön med sladdar och slangar överallt, innan sambon och dottern försvann in på förlossningsavdelningen för ytterligare kontroller och omvårdnad, och så var jag ensam med operationsteamet.
De talade om för mig att jag varit en bra patient, och att allt gått bra. Jag hade inte blött speciellt mycket, såret hade gått bra att sy ihop och allt hade gått snabbt och lätt.
När de satte på underbyxorna efter avslutad operation fick jag ett bevis på hur väl bedövningen fungerade, för det tog en stund innan jag fattade att det var mitt eget ben jag såg lyftas upp, trots att jag utan minsta tvivel visste att mina båda ben låg tryggt mot bordet. Strax efteråt kom den andra foten in i mitt synfält, och återigen kom förvåningen, för jag kände fortfarande trycket av bordet under hela benet.
Innan jag flyttades över till min säng igen fick jag känna på livmodern som kändes som en grapefrukt ungefär. Skumt att tänka sig att det legat en hel bäbis i den en halvtimme tidigare.
Jag rullades iväg till uppvaket och snart fick jag sällskap av min familj. Sedan satt jag där i sängen och ammade och vickade på tårna, som alltmer kom till liv. Sensationen påminde om tilltagande sockerdrickenivå och en skum blandning av iskyla och svettningar under dubbla täcken.
Vi hade tid halv åtta och barnmorskan hade gissat på att jag skulle ligga på operationsbordet omkring åtta-halv nio. Det gjorde jag inte.
Jag fick snart veta att operationssalen var bokad till halv tolv, så jag tänkte väl att då skulle jag ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
Sedan fick jag veta att de ringt från operation och att vi skulle in dit vid halv ett, så runt ett borde jag garanterat ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
13.28 satte de igång, efter rigorösa förberedelser av inmundigande av en flaska magsyreneutraliserande saltvatten (det första jag förtärde den dagen...), kopplingar av droppslangar, EKG-sladdar, syrgasslangar, pulsmätare, blodtrycksmätare med mera.
Bedövningen var jobbig, med långdragen inmåttning mellan kotorna och när jag kände ett hugg i höften samtidigt som de hävdade att de inte hade börjat än, började paniken närma sig. Men till slut var jag ordentligt domnad, och fattade faktiskt inte när de började skära i mig.
Snart kändes det som att någon höll ett stadigt tag i magen och drog uppåt, och jag började ana att de var igång. Så kom en stark känsla av lättnad, nästan som att jag lyfte från bordet, och 13.32 var hon ute.
Ytterligare en fin tjej, nästan precis lika stor som storasyster var när det begav sig, hade kommit till världen.
Vi gosade en stund i den surrealistiska miljön med sladdar och slangar överallt, innan sambon och dottern försvann in på förlossningsavdelningen för ytterligare kontroller och omvårdnad, och så var jag ensam med operationsteamet.
De talade om för mig att jag varit en bra patient, och att allt gått bra. Jag hade inte blött speciellt mycket, såret hade gått bra att sy ihop och allt hade gått snabbt och lätt.
När de satte på underbyxorna efter avslutad operation fick jag ett bevis på hur väl bedövningen fungerade, för det tog en stund innan jag fattade att det var mitt eget ben jag såg lyftas upp, trots att jag utan minsta tvivel visste att mina båda ben låg tryggt mot bordet. Strax efteråt kom den andra foten in i mitt synfält, och återigen kom förvåningen, för jag kände fortfarande trycket av bordet under hela benet.
Innan jag flyttades över till min säng igen fick jag känna på livmodern som kändes som en grapefrukt ungefär. Skumt att tänka sig att det legat en hel bäbis i den en halvtimme tidigare.
Jag rullades iväg till uppvaket och snart fick jag sällskap av min familj. Sedan satt jag där i sängen och ammade och vickade på tårna, som alltmer kom till liv. Sensationen påminde om tilltagande sockerdrickenivå och en skum blandning av iskyla och svettningar under dubbla täcken.
Kommentarer
Trackback
