Urinproblematik
Min sjukhusvistelse kantades av ett antal urinrelaterade problem.
Först ville de ha urinprov, men eftersom jag inte hade fått veta det innan hade jag kissat ur mig morgonurinen och på fastande mage hade jag såklart inte fyllt på någon vätska på morgonen, så det gick om intet.
När de satte katetern passade de på att ta ett urinprov också, så till slut fick de vad de behövde.
Efter operationen låg jag på uppvaket, och de höll koll på påsen till katetern, sista gången strax innan personalen från BB skulle komma och hämta mig. Det var ingen panik då, men när vi skulle upp till BB var det plötsligt så fullt i påsen att de fick göra en snabb tömning innan vi kunde åka upp.
Dagen därpå kände jag mig kissnödig, vilket torde vara omöjligt med tanke på att katetern fortfarande satt kvar, och det var också den respons jag fick av sambon. Han kollade visserligen slangen, men det såg bra ut, så det var nog inget.
Senare på dagen blev kissnödigheten till en skärande smärta, och jag berättade, med tårarna strömmande, att det kändes som att jag var riktigt, riktigt kissnödig. Sköterskan resonerade likadant som vem som helst skulle göra, och förklarade i stället det hela med gaser, för att magen började komma igång. Hon kollade också katetern, och tyckte att det var lite underligt att det inte var mer i påsen som jag haft sedan morgonen. Medan hon mecklade med det, började det rinna till, och vi kunde konstatera att det varit något fel på katetern, och att jag haft inte mindre än 1,1 liter urin stående i blåsan. Inte konstigt att jag känt mig kissnödig!
Ännu lite senare togs katetern bort, och med uppmaning om att dricka ordentligt och kissa inom sex timmar lämnades jag att skapa normalitet i mitt toalettliv, samt att ta mig upp ur sängen för kortare promenader.
Någon timme senare ringde jag på hjälp, eftersom det gjorde så ont i såret att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Sköterskan började ifrågasätta varför jag ville ha smärtlindring och gick sen iväg för att leta efter barnmorskan. En halvtimme senare hade jag ännu inte fått någon spruta, men jag var så kissnödig att jag hade panik. När jag med hjälp av den ena barnmorskan och en gåstol tar mig till toaletten, kommer äntligen den andra barnmorskan med min beställda spruta. Då är det emellertid för sent, och jag måste klara toalettbesöket utan smärtlindring. Tyvärr blev det resultatlöst, och jag fick min spruta samt ytterligare uppmaning att dricka mycket och försöka röra på mig.
Efter ett par misslyckade toalettbesök och tilltagande smärta konstaterade man att katetern måste tillbaka, och att vi fick försöka på nytt dagen därpå.
Så fort katetern sattes i började det rinna, och utan att jag fyllde på med mer vätska hade jag snart tömts på ungefär två liter urin! Det är inte hälsosamt, kan jag berätta, och jag fick information om att katetern skulle behöva sitta kvar i ett par dygn för att ge blåsan tid att dra ihop sig.
Det knuffade ner mig i ett avgrundshål av hopplöshet, då vi på grund av svininfluensan isolerats från äldsta dottern, och jag såg plötsligt inget slut på det.
Trots detta bestämde jag mig för att göra ett nytt försök redan dagen därpå, och med lite eget sunt förnuft valde jag att inte dricka så förbenat mycket och att gå på toaletten innan jag ens kände mig kissnödig. Då gick det mycket bra att kissa, och även om jag inte fick några siffror på mängden, fick jag i alla fall veta att det var rejält.
Nästa gång jag kissat gjordes en scan för att kolla om det stod urin kvar i blåsan, men resultatet var godkänt, urinproblematiken ett minne blott, och hoppet om att åka hem tändes igen.
