applicera ofin il

Jag ställer inga som helst krav på att någon ska läsa detta inlägg. Det är ett jobbigt och rörigt inlägg om min personliga kris i arbetet. Jag skriver det mest för att få skriva av mig. Om någon ändå känner sig hågad, går det bra att läsa, bara ni inser att ni får skylla er själva!

Sedan jag började jobba i förskoleklassenför lite mer än en månad sedan, har jag varit fullständigt på det klara med att min kollega söker nya jobb, och att hon är så bra att de inte kan undgå att anställa henne förr eller senare. (Hon har går en ledarutbildning, och söker jobb som chef inom kommunen.)

I måndags fick jag veta att hon fått jobbet, och av någon anledning rasade min värld samman.
Jag gråter, har ont i huvudet, får överdrivna vredesutbrott på olidliga idioter, skriker och svär i bilen, gråter mig till sömns, gråter ännu mer och drabbas av magkatarr. Allt kombinerat med en begynnande förkylning/allergi och ett schema som ständigt ändras på grund av kollegornas VAB och kurser... Kort sagt: Jag är skittrött!

Till saken hör att jag aldrig jobbat i förskoleklass förut, och jag gick in i väggen senast jag hade egen klass. Nu har jag fobi för ansvar, och känner mig inte direkt upplyft av att bli lämnad ensam med förskoleklassen... Efter en månad.
Naturligtvis kommer en ersättare, men hennes spontana reaktion var: Jag vill inte. Jag klarar inte det. Den bilden/ljudfilen har etsat sig in i mitt medvetande, och hur mina kollegor än försöker intala mig att hon nu, med hela bilden klar för sig, är mycket mer positivt inställd till det hela, kan jag inte radera den.

Jag vet att jag kommer att klara det. Jag vet att det blir bra. Jag vet att jag kommer att trivas med att jobba tillsammans med min nya kollega, men ändå känner jag som jag gör just nu. Panik. Ångest. Sorg. Ilska.
Idag gick jag in till min chef och berättade hur dåligt jag mår.
Inte för att sjukskriva mig eller få några speciella arrangemang, utan mer för att han ska veta att jag mår såhär. Att det inte kommer som en chock om det blir värre. (Och som en pik för att de inte pratade med mig om det trots att de visste att det var min värsta farhåga, och att jag tvekade inför jobbet av just den anledningen.)

Nu känns det bättre. Än igår kväll, menar jag. Då fick jag ett utbrott på min olidliga idiot till kollega (inte någon av de inblandade i själva problemet), låste in mig på toaletten och grät, styrde sedan upp grupparbetet och redovisade det, körde hem halvt förblindad av tårar, samtidigt som jag skrek och gapade, svor och domderade i min ensamhet i bilen, kom hem och slängde mig på sängen och grät, gick upp och ratade fiskgrytan för en tallrik yoghurt, och låg i fosterställning framför TV:n tills House var slut, då jag gick och lade mig och grät mig till sömns.

Idag har jag ätit, nattat dottern, pratat med min bror och tittat på Roomservice. Utan att gråta.

I morgon ska jag äntligen prata med min kollega. Hon som fått nytt jobb. Jag har bara pratat ytligt med henne, på ett möte för hela skolan. Jag hoppas att det blir ännu bättre då. Men jag vet att det kommer att vara jobbigt precis just då. Det blir bättre sedan.

Den här veckan känner jag mig extra trött. Jag somnar tidigt, i soffan, jag går och lägger mig löjligt tidigt, och jag sitter framför datorn med hängande ögonlock...

Det har varit en jobbig jobbvecka, med flera öppningar, igår slutade jag sex, och idag gick jag hem klockan fem. Det är skönt att det är fredag i morgon. ...men jag slutar fem i morgon också... suck!

Nu har jag varit hemma med dottern i tre dagar, och hon har inte feber längre, men hon mår helt klart inte bra i alla fall. Hon är trött och hängig, och går självmant och lägger sig på soffan ibland... Inte riktigt "typiskt henne"! Hon får vara hemma i morgon också, men då tar hennes pappa (alternativt farmor) över.

Man har svårt att tro det när man är mitt uppe i jobbet, men ibland längtar man verkligen dit! Det hjälper ju att det är min korta fredag, och att jag då får gå hem vid lunch, men jag skulle faktiskt gärna jobba till fem, om jag bara fick komma ut ur huset och träffa lite folk!

Jag kommer att få en hiskelig massa pengar i mitt lönekuvert den här månaden. Anledningen är att min tjänstledighet gick ut vid årsskiftet enligt de papper som är skrivna, så jag får lärarlönen trots att jag fortfarande jobbar som fritidspedagog och får lön för det. Också.

Det tråkiga är att jag blir tvungen att betala tillbaka lärarlönen med ett inbetalningskort som skickas hem till mig... Men vem säger att jag inte kan sätta in pengarna på ett högräntekonto och låta dem sitta där till förfallodatum? Några dagar ger också ränta, och lite ska jag väl ha för att löneansvarig har slarvat!

Idag hade min skola, liksom många andra, stängt för planering. Mitt stora uppdrag för dagen var att planera mina två första veckor som förskoleklasslärare, tillsammans med min nya kollega.

Jag ser fram emot att jobba med detta, men när vi satt och skrev ner våra planer, kände jag flera gånger att tårarna brände bakom ögonlocken. På väg från jobbet till bilen försökte jag mig på en analys, och jag har ett par teorier...
# Min utbrändhet sitter kvar i ryggmärgen, och att jag nu ska omstrukturera arbetet igen, känns jobbigt.
# Det faktum att mitt arbete med tvåan avslutas blev väldigt tydligt, speciellt som jag lämnade ifrån mig deras material, och mina kollegor planerade upp arbetet med dem... Och hur det än är, kommer jag att sakna dem!

Kanske hade det att göra med min huvudvärk, eller så är det någon annan, djupt liggande, psykologisk anledning som spökar. Jag hoppas i alla fall att det inte håller i sig!

Nu har jag anmält mitt intresse för de nya arbetsuppgifterna.
Troligen blir det så att jag jobbar med det under våren, men jag gruvar mig lite för att offentliggöra det... Min vanliga klass räknar ju med mig till våren också, så jag kommer att göra dem besvikna, och sätta min kollega i en lite jobbigare situation.
Men det är inte mitt jobb att ordna det. I så fall skulle jag ju ha rektorslön... Eller hur, brorsan?!

Jag har två saker att våndas över för tillfället.

Den ena är min "bindvävsknuta" intill örat, som genomgått en smärtsam förvandling de senaste dagarna, och nu värker nästan hela tiden. Börjar ana att det är en elak finne där bakom, för nu tycker jag mig se gult äckligt var kika fram... Ajajaj!

Den andra är något trevligare. Jag har fått förslag om att jobba i förskoleklass nästa termin. Det finns dock en massa frågor kring detta, som jag knappt vågar försöka finna svar på. Först och främst handlar det om klassen jag jobbar med idag. Vad händer med dem? Sedan oroar jag mig för vad som händer om min blivande kollega får något av jobben hon söker? Jag känner mig inte redo att stå där med ensamt ansvar för en grupp just nu. Speciellt som jag inte ens har erfarenhet av förskoleklass...
Utöver detta kommer tjänsteproblemet in. Även känt som utbildningsproblemet. Jag är ju inte utbildad för det jag jobbar med, och går därför på nåder på en påhittad vikarietjänst. Risken finns att denna försvinner, och att jag förväntas ta en barnskötartjänst, vilket facket kommer att sätta sig emot. Jag är så naiv att jag inbillar mig att jag kan jobba var som helst på skolan, eftersom jag är anställd, men se det är inte riktigt så enkelt! Allt ska vridas till och ändras, och jag hänger inte med. Tackar jag ja till en arbetsuppgift kan det mycket väl vara så att jag har tackat ja till en tjänst, vilket påverkar mina rättigheter och min lön, inte alltid i positiv bemärkelse.

Känner dock att det vore väldigt roligt att jobba i förskoleklassen.

Jag jobbar på ett fritids.
Ett fritids är en del av en skola.
Skolorna har ledigt den här veckan.
Vi har få barn den här veckan.
Idag är det fredag.
Vi har ännu färre barn på fredagar.

Jag började egentligen jobba klockan nio idag, eftersom jag skulle stänga vår avdelning klockan fem. Efter en titt på barnlistan igår fick jag order om att inte komma förrän tio-halv elva. Eftersom dottern har sin korta dag på dagis och jag inte hann ringa och ändra, planerade jag en kort runda på den lokala växtbutiken mellan en lite sen lämning på dagis och jobbstarten. Knappt hade jag lämnat dagis förrän mobilen ringde och mina jobbarkompisar sa åt mig att inte komma förrän efter lunch, eftersom ännu fler barn blivit lediga. För att inte förvirra dottern (och göra henne besviken, då hon precis börjat leka med kompisarna på dagis) underlät jag att hämta henne, och unnade mig en ledig förmiddag.

Alltså blev det en längre runda i växtbutiken, och dessutom en tur till inredningsdetaljbutiken, där jag hittade rostiga saker till min svägerska med den himmelska trädgården och ett soffbord till oss. Sedan åkte jag hem och hittade till min glädje något ätbart (med viss upp-piffning) i frysen, läste ut min bok om meterdjup snö, förfrysta lemmar och bedrägliga kvinnor, dammsög, städade badrummet, lagade till maten och åt. Hängde till slut tvätten innan jag gick ut och fixade lite med mina klätterhortensior innan jag satte mig i bilen och åkte till jobbet. (Ganska effektivt, om jag får säga det själv)

Väl på jobbet visade det sig att vi hade sex (!) barn, som alla var lite overksamma. (Det är ju lättare att hitta på något om man har trettio barn att samspela med) Jag började gräva i minnet efter gamla godingar på origamifronten, men grodorna är lite uttjatade och fjärilar och stjärnaskar hittade inte sin rätta publik hos pojkarna...

För att slå två flugor i en smäll gick jag ner till personalrummet och hämtade kaffe, och på vägen tillbaka plockade jag upp en tjock origamibok på min gamla avdelning.
Rustad till tänderna kom jag upp och började bläddra... bara för att bli avbruten av mellisdags. Efter mellis hade jag bara tre barn kvar, och två av dem skulle strax gå hem, hade pappa ringt och sagt. Det blev en snabb hatt av blädderblockspapper (som lockade till skratt, då han såg ut som en korvgubbe med den på huvudet) och sedan hejdå.
Ett barn och en timme kvar. Fler blädderblocksblad och löfte om hatt, flygplan och kanske något mer. Då kom farfar utanför fönstret, och vi hann bara knappt vika färdigt hatten (på nåder, tack vare en snäll farfar).

Arbetstid till fem.
Enligt schemat skulle vi ha barn till kvart i.
Kvart över tre var jag ensam.

Jag tog mig tid att städa undan och rensa lite. Satte mig sedan vid datorn och skrev lite om lovet till en "tidning" jag lovat dem när jag var utklädd till journalist på maskeraden. Kopierade några guldkorn ur origamiboken. Stängde av, släckte och låste.

Kvart över fyra åkte jag hem.

Det är inte ofta det blir så här, och det är inte speciellt roligt att arbeta när det är det, men det är ändå skönt att kunna komma hem tidigare än väntat.

Jag har för första gången sedan jag blev utbränd tagit steget in i någon av min arbetsplats alla "grupper".
Jag är med i "må bra och ha trevligt-gruppen", som på vår skola har det annorlunda namnet "Harlekin". Idag hade vi läsårets första möte och vi kom direkt in i det oktoberinspirerade uppdraget Julfest.

Vi tyckte att det var lite tidigt och tänkte bordlägga det hela, men insåg att vi bara har ytterligare ett möte innan själva julfesten äger rum, så vi fick snällt brainstorma och ta på oss uppgifter. Jag parades ihop med idéspruta nummer ett och räknar därför med att jag inte behöver dra så tungt lass. ;-)

Efteråt återgick jag till  mitt vanliga arbete, och strax innan jag gick hem fastnade jag i planering av julpyssel...

Så innan jag avslutar detta inlägg vill jag önska er alla en God Jul!