Pionen som inte var.
Nu visar det sig dock att pinnen från förra året inte alls satt vid stormhatten, eftersom stormhatten var just den där snabba och tidiga, lite annorlunda pionen, som aldrig drog iväg på höjden.
Så min pionlycka för en knapp månad sedan, var i själva verket en stormhattslycka, utan att jag visste om det.
Undrar just vad pinnen kommer ifrån!
Ytterligare pioner
Idag räknade jag hur många pioner jag har, och det är 20 stycken som har kommit upp. Därutöver har jag några rötter som kan komma till nästa år, om jag har tur. Det är inte långt kvar tills jag kan titulera mig pionsamlare, men då måste jag kanske ha flera olika sorter...
Beskärelsedagen
Jag har en syrenhäck!
Min sambo har inte direkt sprudlat av energi den senaste tiden, och det han sprudlar minst för är trädgården. Efter lite självterapi (och diskussioner med hans syster - tillika min svägerska med den himmelska trädgården) har jag bestämt mig för att han inte ska få ta bort mitt sprudlande, så mitt jobb just nu är att göra vad jag vill ha gjort i min trädgård, utan att hämmas av hans lite mer lågmälda inställning. Och utöver det ska jag njuta av resultatet.
I helgen gjorde jag slag i saken och planterade mina syrener i en L-formad häck intill min blivande pergola. Just nu är det bara en fyrkant av grus utkastad på en gles gräsmatta (till hälften omgiven av en låg syrenhäck som kämpar för att rota sig), men inuti mitt huvud är det en prunkande pergola med löven på växterna som ett svalkande skuggspel... Jag hoppas att det blir så en vacker dag.
Jag grävde diket alldeles själv - tack och lov inte SÅ ansträngande, eftersom det är placerat på den delen av vår tomt som består av utfyllnadsmaterial, och alltså till större delen utan stora stenar att bända loss.
Jag åkte och köpte kogödsel alldeles själv, för att kunna ge mina plantor en hejdundrande start. Nu låter det som att jag aldrig handlar på egen hand, men i det här fallet inbegriper handlandet en viss del tunga lyft och baxande, vilket jag av någon anledning försöker undvika i möjligaste mån, kanske på grund av min relativt korta kroppshydda, som inte är så där överdrivet gjord för att lyfta och baxa.
Jag placerade ut och grävde ner plantorna alldeles själv.
Nu måste jag också stå för resultatet alldeles själv, och jag hoppas att det blir ett rent nöje att göra den biten.
Pionlycka!
Trots total felbehandling (men det har den kanske inte märkt än...) har den visat sig trivas mycket väl i sin nya omgivning. På mindre än en vecka har den växt åtminstone fem centimeter och består nu även av blad, inte bara det där första, röda skottet.
Den sitter ganska nära muren, så den får väl lite värme och vindskydd därifrån, men samtidigt innebär det att den inte har en kvadratmeter till sitt förfogande även om jag flyttar alla de andra, så jag måste nog flytta den igen vid något tillfälle.
Oavsett detta är jag en mycket lycklig pionägare idag!
Mina stackars pioner...
1) Flytta helst inte en pion, och om du ändå måste göra det, gör det inte på våren.
Jag flyttade mina pioner och jag gjorde det på våren.
2) När du sätter ner din pion, se till att den har rejält utrymme. En kvadratmeter per planta brukar vara lagom.
Jag satte ner alla mina 12-15 pioner på ett utrymme av kanske en kvadratmeter. Allihop. På samma.
3) När du planterar din pion, se till att du hittar rätt plats med en gång, så att du slipper flytta den fler gånger.
Jag satte ner alla mina 12-15 pioner på ett utrymme av kanske en kvadratmeter. Allihop. På samma. Jag kommer definitivt att behöva flytta på i alla fall 90% av dem. Om de överlever...
Förlåt mig, snälla piongud, och låt mig ändå njuta av vackra pioner i min trädgård!
Jag har en perennplantering!
Rent utseendemässigt är det hela ganska intetsägande än så länge, med ett fåtal spraggar som sticker upp ur jorden, men lyckan när jag tittar på det är desto större.
Ännu mera växter!
Jag fick bevittna vårens mirakel i form av spridda krokusar i ett hav av vissna perenner, vilket ledde till att tankarna började mala i huvudet. "Jag kan göra si eller så..."
Sedan tittade vi på mina dagliljeruggar, och jag kan inte fatta att de är mina! De är så rejäla. Och så levande!
Vi gick vidare till hallonlandet, och konstaterade att vårt eget hallonland kommer att byggas upp av fyra förrymda hallonplantor från min svägerskas himmelska trädgård. Dessa fyra skämmer omgivningen och bör snarast möjligt avlägsnas, så min egen trädgård ställer självklart upp med asyl.
Växter på gång!
Har bestämt mig för att placera dem i min... vad ska man kalla det? I min lilla mur-rundel. (Min trädgård delas in i två nivåer av en stenmur. Nedanför denna mur finns en mindre rundel omgiven av en lägre mur. Vi har varit lite osäkra på vad vi ska göra med den, men just nu känns det som att det blir en upphöjd rabatt.)
Jag föreslog detta när vi var på promenad, och fick genast medhåll av mina medpromenörer/ trädgårdinspiratörer. Dessutom föreslog de att jag skulle placera mina pioner i samma rabatt, eftersom de blommar vid olika tidpunkt och därför kompletterar varandra, samt plantera mina vårlökar därunder, för vårlig fägring nästa år.
Det var lite surrealistiskt. Innan jag gick ut på promenad hade jag inte ens några växter, när jag kom hem hade jag en hel rabatt planerad.
Rhododendron
När vi skulle bygga huset fick den flytta på sig, för annars hade vi haft den i vårt sovrum, eller nåt.
Vi placerade den tillfälligt (över sommaren) i ett ostört hörn av trädgården, där den tyvärr fick sig en rejäl rotblöta. När huset var på plats fick den sin nya placering och jag har försökt skämma bort den med specialjord i flera omgångar, vattning enligt några av konstens regler, och så ansar jag den så gott jag kan. Några döda kvistar har fått stryka på foten, och de gamla blomställningar är nästan borta. Busken är högre än jag, så det är inte helt lätt.
Efter lite forskning har jag kommit fram till att det skulle kunna vara på sin plats med en föryngringsbeskärning, och jag har en bok med utförlig beskrivning, men jag känner att det är svårt att skära ner en buske så radikalt. Jag vacklar i mitt beslut. Jag vill ju göra mitt bästa för att kompensera den för den hemska sommaren 2005, men det är psykiskt jobbigt att skära av så många grenar så mycket.
Min lösning i sådana lägen är att konsultera min svägerska med den himmelska trädgården. Hon kan allt som är värt att veta om den typ av trädgård som jag drömmer om, så henne litar jag på.
Hon tvekar också. Hon skulle inte göra det, eftersom den fortfarande är så pass fin, och den har ju knoppar, så jag skulle ju missa blomningen...
Vår stavgångskamrat, tillika trädgårdsinspiratör för min svägerska med den himmelska trädgården, uttryckte samma tvekan.
Alltså kommer jag inte att göra det. Jag kommer att lägga ut en förmögenhet på specialjord och andra lyxprodukter för rhododendronbuskar, allt för att stilla mitt dåliga samvete.
Min problematiska slänt del II
Jag har en gräsmatta!
Snön har nästan försvunnit helt, och till min glädje kom min gräsmatta fram. Den är ganska gles, men den är grön och den har potential! Men framför allt är den min!
Min problematiska slänt
På min tomt finns en slänt, från huset, mellan mina älskade murar, ner mot uppfarten.
Den här slänten har jag haft en klar bild av, hur två gångar leder upp mot huset, den ena mot entrén, den andra mot groventrén. Uppe vid huset binder en tredje gång ihop dessa två, så att det bildas en triangel i mitten. Denna triangel skulle bestå av gräsmatta, med en massa härliga vårlökar i, eftersom solen tar som bäst just där. Detta skulle även upprätthålla vår möjlighet att köra upp till huset med bil, om det någon gång skulle behövas.
Nu rämnar denna vision mer och mer och jag vill inte överge den!
1) Slänten är för brant, så vi måste av promenadtekniska skäl, särskilt vintertid, begåva åtminstone den ena gången med trappsteg.
2) Slänten är för brant, så gräsmatta är inte ett bra alternativ, eftersom såväl jord som gräsfrön lätt kan rinna bort i första bästa skyfall.
3) Slänten inbjuder tydligen till att köra upp ända upp till huset, så pass att både posten och elkillen hittills har gjort det. Det kommer de nog att fortsätta med om slänten inte blir mer avskräckande. Detta skulle vara förödande för växterna, som inte syns vintertid till exempel.
Alltså lutar det nu mer åt att vi gör en trapp av en av gångarna, placerar en fin sten längst ner i triangelns spets och hoppas på att den stöttar jorden så pass att vi kan plantera någon form av marktäckare eller så, som sedan får fortsätta att hålla jorden på plats. Stenen tjänar även som bilavskräckare eller -demolerare.
Inte alls vad jag såg för mitt inre öga, men jag antar att det inte är sista gången jag kommer att få överge mina visioner i trädgården.
Trädgårdskategori
Trädgård
Jag ska snart dra igång årets trädgårdsskapararbete (ibland är jag ruskigt glad att jag inte försöker blogga med T9, man kan ju föreställa sig vad den funktionen skulle ta sig till med det ordet!), så att mitt hus får en vacker inramning även när jag inte kan stå bredvid det själv (ha ha ha!)
Efter att under dagen ha undersökt allt vad detta kan komma att innebära har jag kommit fram till att detta kommer att utgöra ytterligare en outsinlig källa av inspiration till blogginlägg, och jag kommer därför att (försöka) skapa en kategori för detta och låta er följa mina vedermödor i skrift.
Än så länge kan jag tänka mig följande inläggsrubriker:
Kompostens placeringsproblem
Komposthinkens placeringsproblem
Komposten eller komposthinken - vilken är mest svårplacerad?
Sten eller trä på uteplatsen?
Rutnät eller oregelbunden plattläggning?
Gräsmattans vinteröverlevnad - en utvärdering
Vad ska jag köpa för växter för min födelsedagspengar?
Bygglovsproblem med carporten
Altanen är fortfarande inte påbörjad
Nu skiter jag i det här, det gror ändå inte!
Nu har ni något att se fram emot. ;-)
