applicera ofin il

...och ett tillbaka. Det kan väl sammanfatta carportbygget så här långt.

Byggarna dök upp, varav en med feber.
De drack kaffe och åkte iväg för att laga en läcka.
De kom tillbaka och satte fart med stolparna.
Så upptäckte de att takstolarna som enligt beställningen skulle vara 5 meter, var 6 meter... Det ger en meter överhäng på varje sida, vilket vi inte räknar till det vackraste, så de måste bytas ut.
Slutligen monterades stommen upp i alla fall. Redo för de nya takstolarna, när de väl dyker upp.

Det är minst sagt en skum känsla att ha en byggnad (om än väldigt gles) på uppfarten. Jag reagerar lika starkt varje gång jag får en glimt av den. Skumt men positivt, om man säger så. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få upp carporten i år, så jag gläder mig!

Idag ska det visst byggas carport här hos oss. (Kors i taket!)
Tre stora starka karlar dök upp för en kopp kaffe, men fick sedan lov att åka iväg för att inspektera ett annat bygge, som tydligen börjat läcka under natten. Nu hoppas vi att de återkommer snart nog. Som tur är är det vänner till familjen, så de borde hålla ord, annars är ju hantverkare kända för att inte dyka upp när de väl har avlägsnat sig...

Inomhus bygger vi IKEA-pallar till dotterns farmor. Fyraåringen tar i för kung och fosterland med skruvmejseln, och så efterdrar vi med skruvdragaren. Jag hoppas att det håller!

Jag var på IKEA igår, och en av ursprungsplanerna var att hitta en förvaringsmöbel för bäbisens prylar medan den bor i vårt sovrum. Helst skulle den passa att ha vid fotänden av sängen (där vi hittills haft en gammal kista fylld av krukor och vaser som vi sällan använder...), men efter att ha finkammat den nya IKEA-katalogen hade jag konstaterat att jag nog får lov att leta någon annanstans för att hitta det jag söker. Allt var antingen för högt eller opraktiskt, eller helt enkelt i fel färg.
Slutligen valde jag att inte ens skriva upp det inköpet på min kom-ihåg-lista.

När vi väl vandrade omkring där kom jag i alla fall på mig själv med att leta efter just en sådan möbel, men återigen fick jag konstatera alltings opasslighet...
...tills jag såg den!
En låg, bred byrå i rätt färg (nästan i alla fall) med precis rätt antal lådor för att passa i rummet även efter att bäbisen flyttat ut. Ett telefonsamtal till sambon, en snabb uppskattning av sängens höjd kontra byråns, en blick på prislappen och så var det bestämt. en sån skulle vi ha!

På vägen till tag-själv-lagret gjorde jag tillsammans med dagens chaufför, tillika min mor, en bedömning av huruvida vi skulle få plats med paketet i bilen, men det var lite svårbedömt utan att ha sett paketet i fråga, så vi avvaktade tills vi kom fram till rätt hylla.
Väl där fick storleken klartecken, men vikten ställde till ett nytt problem. En fyraåring, en höggravid och en inte alltför stor och muskulös mormor samt ett platt paket med den nätta vikten av 42 kilo (utan handtag).
På något sätt lyckades vi inte bara krångla över den från hyllan till vagnen, utan även från vagnen in i bilen, och det utan att jag behövde lyfta eller ta i mer än att jag höll emot så att vagnen inte rullade iväg i något kritiskt skede.

Hemmabyggde sambon medan jag läste instruktionerna, och resultatet blev verkligen precis så bra som jag trodde när jag fick syn på den. Höjden blev helt rätt, i alla fall när sängen är bäddad och med överkastet på (vilket så här långt har medfört att jag faktiskt anstränger mig tillräckligt för att bädda sängen varje morgon)

Då är frågan bara hur det kom sig att det fanns något så extremt passande, märkt "nyhet", men som inte fanns med i den knappt veckogamla katalogen.
Svaret är att den fanns med, men bilden var så dålig att det inte gick att se hur perfekt den var. Konstig vinkel, och placerad nästan bakom en annan byrå... Allt upplagt för att jag skulle få en glad överraskning, med andra ord.

För att slippa onödigt planeringsarbete, när jag ändå inte ska jobba, har jag semester idag. Jag kan nämligen inte ta  hand om barnen, eftersom alla våra fritids har stängt i två dagar. Det är höstens två tillåtna stängningsdagar som utnyttjas redan i början på terminen. I morgon har jag tagit ut några av mina komptimmar, så nu är det långhelg som gäller. =)

Det passar mig utmärkt just nu. Två tredagarsveckor som avslutning innan jag går på mammaledighet känns som en skön nedtrappning. Efter det väntar några veckors ledighet innan bäbisen kommer. Det kan bli allt ifrån en till fem veckor (eller så kommer bäbisen ännu tidigare) och det känns också väldigt bra.

Idag ska jag träffa min hälsocoach, och beroende på vädret kanske vi åker till Parken Zoo en stund. (Tack och lov att vi har årskort, då känner man inget tvång att stanna länge, bara för att man har betalat för det.) I morgon har vi en playdate inbokad, efter besöket på mödravårdscentralen. Det blir nog ett par bra dagar.

Nu är det helg "på riktigt". Första helgen efter semestern får ju lite stjärnglans, bara för att man haft ledigt så mycket förut, och nu plötsligt fått lov att passa tider en hel vecka. Då är det lite härligt med helg...

Far och dotter är ute på äventyr. Ut på sjön i en mindre båt än de vi åkte med i Stockholm. Metspöt är med, och giraffen från Kolmården har fått en egen flytväst (tillverkad av en gammal tröja och en ballong) för att kunna följa med. De skulle vara hemma till lunch, men vi får väl se.

Själv har jag varit lite effektiv. Jämförelsevis, förstås. Jag är just nu inte byggd för effektivitet i den vanliga meningen, men jag har klipp färdigt häcken, flyttat vattenspridaren, bjudit in mina föräldrar och därför satt skäggtrimmern på laddning, letat krusbärsrecept, eftersom jag igår fick runt tre liter röda krusbär av en kompis. =) Hittade tyvärr inget klockrent, men vi får väl se vad det blir. Kanske fryser jag in dem, så att jag senare (när jag får äta vad jag vill) kan slänga ihop en paj på nolltid. Funderar också på att ta tag i gardinerna som ska sys...

Idag har jag haft lyxen att vara ensam hemma halva dagen. Familjen är på Kolmården, och jag slutade jobba klockan tolv. I mina framtidsutsikter lovade dagen att bli riktigt skön. Svägerskan och jag skulle hitta på något kul ihop, kanske åka iväg lite längre för att njuta av någon sällan bevistad trädgårdsbutik... Solen lovade att skina, och allt såg perfekt ut.

Tills jag vaknade i morse, med en panisk hunger i min mage, redan halv sex på morgonen. Och innan frukosten fick stoppas i magen var jag tvungen att kolla blodsockret och bokföra det enligt konstens alla regler. När det var avklarat hade jag så ont i magen att jag knappt kunde stå rak, än mindre fokusera på att göra frukost.
Till slut hade jag fått ihop en hjälplig måltid, och började äta, bara för att konstatera att det inte hjälpte nämnvärt.

Stundtals gjorde det så ont att jag tvivlade på min egen förmåga att köra bil, vilket skulle leda till vissa komplikationer, med tanke på familjens bortovaro... Kanske skulle de kunna skjutsa mig på morgonen, så får jag väl ta bussen hem...
Efter många om och men packade jag mig i alla fall iväg i bilen, och även om jag inte handikappades totalt av magsmärtorna, var jag långt ifrån nöjd med situationen. Arbetsdagen kantades av toalettbesök (de flesta av dem helt verkningslösa) och Novalucol-tuggande, men riktigt bra blev det inte.
Väl hemma igen lade jag mig att vila, men inte ens en stunds sömn rådde bot.

Långfärden fick stryka på foten, och vi tog en sväng till den lokala växtbutiken, samt dess filial för inredning, stannade vid biblioteket och slutligen apoteket, för inköp av ytterligare Novalucol.

Det blev inte den dag av total frihet som jag sett framför mig... Och inte ger magen med sig... =(

Idag har jag uppmuntrat min dotter att baka fikabröd, trots att jag själv inte får njuta av det. Det är väl ändå bland det finaste en människa kan göra?! Det är så osjälviskt och vackert att man blir gråtfärdig.

Mildas bakbok som vänder sig till barn (baka tillsammans, eller något liknande) hade ett recept på muffins, och de hade förslag på att fylla dem med blåbär, hallon eller vinbär. Eftersom vi hade lite röda vinbär kvar att göra av med, tyckte jag att det var en bra idé till dagens alla möjliga fikatillfällen. (Nu vet jag ju inte om de menade att det skulle vara svarta vinbär, men i så fall tycker jag att de kunde ha skrivit det.)

Just nu har sambon en av sina kompisar och hans styvson här som arbetskraft. Virket till det stundande carportbygget ska på plats, och sådant kan ju göra vem som helst lite fikasugen.
I eftermiddag kommer dotterns kompisar på playdate, och deras mammor följer med. Självklart ska det bjudas på fika då! Men själv ska jag försöka hålla mig till en macka eller frukt. Eller så kanske jag klämmer några av de överblivna vinbären. =)

Nu är jag hemkommen och någorlunda "landad" efter en heldag i Stockholm med dottern och hennes kompis. Tack och lov var jag inte ensam vuxen med dem, utan hade sällskap av ytterligare en mamma och två pappor.

Huvudmålet för dagen var Junibacken, och även om det var lite för många barn på ett och samma ställe, så var det ett riktigt bra ställe!
Min, och övriga vuxnas, favorit var: Sagotåget.
Jag levde i villfarelsen att sagotåget var just ett tåg, och så såg det också ut från början. Åkandes åt sidan satt vi och tittade på Madickens gård, som sedan övergick till Emils. Men där någonstans vred vagnen på sig, på ett sätt som få vanliga tåg skulle klara av. Sedan började vagnen flyga, åka genom väggar och andra oväntade saker, alltmedan vi fick njuta av detaljrika modeller ur Astrid Lindgrens sagor i olika skala. Råttan i Nils Karlsson Pyssling fick dottern att dra upp fötterna under sig, och det tog en stund innan hon försynt frågade om hon kunde ta ner dem igen. Sedan dök Katla upp, och fötterna for snabbt upp igen.
Dotterns favorit var: Alltihop! Inget nämnt och inget glömt, men ett litet undantag: Fikat, för då fick hon ont i magen.

Förutom själva Junibacken var dagen proppfull av upplevelser. Först åkte vi buss till tågstationen, sedan tåg till Stockholm. Sedan promenerade vi både länge och väl innan vi hittade till Nybroviken, varifrån vi tog båten till Djurgården. Alla dessa olika fortskaffningsmedel var spännande, möjligen med undantag för promenaden, och det gjorde inte så mycket att vägen tillbaka fick samma upplägg.

Behöver jag säga att hon somnade ganska omgående, när hon äntligen gick med på att slappna av?!

Under semesterna har jag sällan anledning att ställa väckarklockan. Dottern vaknar ändå så tidigt att jag hinner med de flesta avtalade tider utan att behöva förlita mig på tortyrredskapet som kallas väckarklocka.

Vid vissa tillfällen har det ändå varit nödvändigt att ställa klockan, och jag har då fått lov att gå upp före dottern. Dessa tillfällen har hittills varit förknippade med vattengympan, som börjar 8.00 på onsdagar, och jag klarar inte av att träna utan frukost i magen, och heller inte med en alldeles nyäten frukost, som då inte riktigt hamnar i magen, utan någonstans mittemellan munnen och magen... Alltså har jag fått lov att gå upp en betydande tidsrymd före åtta.

I morgon ska vi tillsammans med dotterns lekkamrat och hennes familj åka till Stockholm. Tåget går nio, och vi ska åka till stationen med buss och hinna köpa biljetter. dessförinnan ska vi väl försöka packa ner rätt saker i en lättransporterad väska. Alltså ska vi återigen gå upp tidigt, och kan inte förlita oss på dotterns tidiga morgonvanor.

Problemet är att jag varje gång jag ställt klockan haft extremt svårt att somna, jag vaknar flera gånger under natten och när det närmar sig morgonen vaknar jag alldeles för tidigt och kan inte somna om, förrän strax innan klockan ringer. Jag är alltså beredd på ytterligare en sådan natt. Hur ska jag orka?

Av någon anledning verkar det ofta som att man går om varandra så här i semestertider. De flesta är lediga under sommaren, men det är ändå inte så lätt att träffas.
Antingen har man ledigt olika veckor, eller så har man semesterresor inplanerade olika veckor.

Idag fick jag personligen erfara detta fenomen, och det inte bara en gång.

I bilen på väg upp till Stockholm och Sveriges bästa handelsträdgård skrämdes jag halvt ihjäl av min egen meddelandesignal på mobilen. (Jag bytte från den anonyma "meddelandesignal 1", som inte mindre än två av mina närmaste kollegor hade på sina mobiler, vilket ledde till att jag ständigt blev besviken när det kom ett meddelande. I stället valde jag en lite mer annorlunda signal, den låter som glas som krossas, och oftast reagerar andra starkare på den än jag själv, men just när jag satt i bilen på motorvägen blev jag en aning överraskad...) Meddelandet var från dotterns lekkamrats mamma, som frågade om tjejerna kunde leka. Jag svarade att jag inte kunde, men att de kunde kolla med hennes far, och lämnade alternativet onsdag, eftersom vi bara ska vara hemma i morgon. Då skulle de i sin tur åka till Örebro, så det gick om intet.

När vi satt och åt lunch, eller snarare fikade som efterrätt, ringde en av mina jobbarkompisar (hon som jag brukar benämna "min bästa jobbarkompis", men nu har jag så många bra jobbarkompisar, som även skulle kunna läsa bloggen, så jag avstår från att rangordna dem) och frågade om vi kunde träffas på torsdag, men då ska vi ju till Stockholm, så jag föreslog fredag, men då skulle hon iväg. Hon skulle komma hem på måndag, och föreslog tisdag, men då ska vi till Västerås... Eventuellt skulle de iväg igen sen på onsdagen, så det gick inte att bestämma något. =(

Sammanfattningsvis var jag en poppis tjej idag, men tyvärr fick jag göra mina "fans" besvikna.

Igår var det en fin kväll, och vi var ute ganska mycket. Vi lekte, grillade och fixade i trädgården.

Dottern, som älskas av myggorna och dessutom plågas svårt av deras bett, fick naturligtvis ett och annat myggbett, och då konstaterar vi åter hur lätt det är att glömma. Under den kyliga och regniga perioden som varit, har vi varit förskonade från myggor och därmed även myggbett. Då tänker man inte så mycket på att klä sig i heltäckande kläder när det blir varmt igen. Man tänker inte på att stryka på myggmedel innan man går ut.

Dottern gick och lade sig, men vaknade då och då plågad av svår klåda...
Vi var i vår tur ute ett bra tag kväll, och fick vår beskärda del av myggbett, mestadels kring fotlederna. Då vi inte har samma överkänslighet som dottern plågades vi inte tillnärmelsevis så mycket som hon skulle ha gjort, men eftersom det var så omänskligt många myggbett blev plågan ändå väldigt stor.

Så här dagen efter plågas vi vuxna lite av våra egna myggbett, men det är knappt värt att nämna.
Dottern plågas av sina myggbett, och det är värt att nämna. Hon klagar på att de gör ont, att de kliar, att hon inte kan sitta, att hon inta kan gå, hon gnäller, hon skriker, hon gråter...
Vilket leder till att vi vuxna plågas ytterligare.

Hur löser vi då detta?
I detta akuta läge behandlar vi med salvor av olika slag, och hoppas att det slutar klia, att det inte svullnar upp och att hon lugnar ner sig.
I förebyggande syfte vill min alltid lika dramatiske sambo att dottern inte får vistas ute utan heltäckande kläder (vilket i mitt tycke kan bli ett hårt straff om värmen kommer tillbaka på allvar) och att vi ska köpa just det myggmedel som fick bäst betyg i testet som publicerades i gårdagens tidning. (Att använda det myggmedel vi redan har, och som faktiskt har bevisat att det fungerar bättre än inget myggmedel alls, bara man faktiskt använder det, är enligt honom inget vettigt alternativ.)

Ja, ja... Vi får väl se. Min alltid lika dramatiska sambo är också världsbäst på att glömma när det inte är akut längre...

Vi (jag och min sambo) har inte varit på någon längre semesterresa sedan 200...2, om jag minns rätt. Då var vi en vecka i Tyskland, hos min kompis som jag lärde känna när jag gick i gymnasiet och vi hade ett utbyte med en skola i just Tyskland. Sedan dess har vi inte varit på någon kortare resa heller, speciellt inte sedan vi fick barn och byggde hus. En endagstripp till Kolmården har väl varit det längsta.

I år blir det heller ingen längre resa, men vi har i alla fall bokat rum på hotell (!!!) i Stockholm, så att vi stannar över natten.
Dessutom har jag så sent som idag bestämt några andra små utflykter.

I morgon åker jag, tillsammans med min lika trädgårdstokiga svägerska, till Sveriges bästa handelsträdgård, för att strosa, njuta och fika (och så kanske man köper något, men årets upplägg är att avstå, njuta av det jag har och planera för nästa år, då jag förhoppningsvis har en något mindre mage.) Efteråt slinker vi in på IKEA också.
Och på torsdag åker vi tillsammans med en av dotterns bästa kompisar och hennes familj till Stockholm och Junibacken. Planen var att gå till Junibacken nästa vecka, när vi bor på hotell i Stockholm, men det verkar roligare för dottern att gå tillsammans med en kompis, och på så sätt får vi mer tid till andra aktiviteter när vi åker nästa gång. Bara positiva bieffekter!

Det blir ytterligare några smågrejer med dotterns kompis, och så ska vi till Kolmården, som vanligt. Nu börjar det kännas som semester, i alla fall!

Jag är inne i en period som till mångt och mycket präglas av längtan att tillverka själv, känna mig duktig och ta vara på "naturens gåvor". Troligen är det en form av graviditetsfenomenet att boa, men det tar sig uttryck i husmorsdrömmar.

* Jag är mäkta stolt över fläderblomssaften, som jag egenhändigt lagade till, med fläderblommor som jag själv plockat, efter att ha tiggt till mig dem hemma hos en kompis.
* Stoltheten dryper även när jag betraktar min dotters nymålade och -dekorerade spegel, med fanerfjärilar i olika rosa och lila nyanser. Hon hjälpte till och målade fjärilarna nästan helt själv, och sambon monterade den på väggen, men det var jag som målade ramen, det var jag som beställde hem fjärilarna, det var jag som tog initiativet! Dessutom är det jag som skryter om den!
* Jag har köpt hem en massa material för att kunna sy en variant av rullgardiner till vardagsrummet. Mitt i den fysiska svaghet som drabbat mig i och med de usla blodvärden jag uppvisar, har jag tagit ett nytt initiativ, som inte enbart innebär ansträngningen att sitta vid symaskinen (vilket i likhet med sagoläsning och tandborstning kan motsvara ett kortare motionspass), utan även ett visst ingenjörsskap, där jag måste återskapa en fungerande anordning för höjning och sänkning, med hjälp av ett okänt antal meter snöre. Jag måste även, med hjälp av någon formel, som jag antagligen får konstruera själv, räkna ut det där okända antalet, så att jag kan inhandla rätt antal meter snöre för själva monteringen. Jag är också rädd att detta tankearbete utförs bäst i sällskap av måttband och fönster, och inte i stillheten i fåtöljen med fotpall...
* Jag plågas mentalt av bristen på saftkokarvänliga bär i min trädgård. Flädersaft i all ära, men varför kom inte blomklasarna från min egen buske? Och varför kan jag inte få koka lite jordgubbssaft och hallonsaft och vinbärssaft... Svaret är att fläderbusken först i år har kommit igång med tillväxten, men att blommor fortfarande saknas, och att det bara finns ett fåtal jordgubbsplantor, som bara producerar tillräckligt med jordgubbar för att dess rättmätiga ägarinna, som fick moderplantan från dagis, ska kunna stoppa i munnen, alternativt dela med sig en aning. Hallonplantorna lyser med sin frånvaro, trots att de stått på listan över trädgårdsinköp sedan praktiskt taget dag ett. Vi har ett par små vildhallonbuskar i utkanten av trädgården, men de ger lagom med bär för dotterns frukostyoghurt ett par veckor, på sin höjd. Vinbärsbuskarna i sin tur är tre till antalet, men ännu ganska små, och historien visar att dottern är snabbare än mamma när det gäller att plocka bären, ofta redan innan de är tillräckligt mogna... Och med tre olika färger på de tre olika buskarna, blir det väl inte något överflöd kvar till saftkokande...
Jag ska nog i alla fall ge mig på rabarberplantan och ta några korta stjälkar till en paj. Min första från egna rabarberplantan!

På sista tiden har jag varit mycket andfådd och trött. Dessutom är jag drabbad av förstoppning, vilket gör mig ännu lite mindre pigg och glad.

Idag fick sambon känna på mitt ytterligt dåliga humör, då jag skällde ut honom efter noter för hans dubbelmoral när det gäller spel, och hans tilltagande spelberoende.
Han har själv tagit upp problemet med dotterns spelande (oskyldiga små spel på datorn, men kanske lite för ofta), men när han vill sitta vid datorn och spela sina krigsspel vill han vara i fred, och då sätter  han henne vid min dator på obestämd tid. När han dessutom ignorerat både henne och mig en bra stund (jag låg på sängen och grät för att jag mådde så illa), fick han sig en släng av sleven!

På eftermiddagen fick jag förklaringen. Rutinkoll av blodvärdet gav vid handen att det är på tok för lågt, vilket enligt uppgift förorsakar kraftigt försämrat "flås" och dåligt humör. Ordinationen blev järntabletter, vilket i sin tur kan förvärra förstoppningen, som jag rekommenderades flytande fibrer mot. Dessutom fick en förpackning lavemang följa med hem. Förhoppningsvis ska denna uppdatering av medicinskåpet råda bot på alla mina åkommor, och det riktigt snart!
(Frågan är om det hjälper mot meningsskiljaktigheterna vi har kring datorernas användande...)

Förutsatt att man får räkna första helgen till semestern, så har jag min första semesterdag i dag.
Jag har varit förvånande effektiv, och hunnit med allt detta:

* Plockat 82 smultron till dotterns frukostyoghurt. Alla fick inte plats, så mamma fick glädjande nog ta vara på överskottet. =)
* Bevittnat hur mina blivande grannar med hjälp av en kranbil flyttat på friggeboden. Dottern ville helst stå kvar och titta tills de hade flyttat in, vilket inte kommer att ske på allvar förrän i slutet av augusti...
* Varit och handlat. (Ingen storhandling den här gången, endast två saker, men ändå!)
* Klippt skägget och håret på min far.
* Bakat min nya favoritkaka: kladdkaka med kokosglasyr.
* Gjort i ordning en sats fläderblomssaft.
* Haft gäster.
* Bokat hotellrum i Stockholm, för vår enda lilla semester i år.

Ska det vara så varje dag på semestern? Nja, jag hoppas faktiskt att jag får lite vila också! =)

I onsdags drabbades vi av ett oväntat och mycket lokalt regnoväder med tillhörande åska. Nederbörden var överraskande i sig, men än mer överraskande var dotterns reaktion på de rejäla åskknallar som skakade huset.
Med tanke på hennes historia som total fegis i de allra flesta situationer, beredde jag mig på en panikreaktion när jag själv ryckt till av den första knallen. Paniken uteblev, och i stället drog hon med mig ut på trappan för att titta på åskan.
Hon stod där, så nära regnet som jag lät henne gå, och skrek uppfordrande åt åskan att "ta i lite, då!" och ögonen lyste på henne när åskan gjorde just det.

Det var överraskningen. Stölden utgjordes av åskans rov: Min internetuppkoppling. =(
Inget fungerande modem på flera dagar. Undrar om man som inbiten bloggare/bloggläsare kan yrka på skadestånd från åskan... Det funkade nog bättre i forna tider, när åskan tillhandahölls av en människoliknande asagud vid namn Tor. Nu är det ju elektrisk laddning mellan olika luftmassor man har att göra med. Det gör det jurudiska lite mer komplicerat.

Ja, det förekom ytterligare en stöld. Någon eller något tog hela min kraft där  under ovädret. Jag försökte läsa en bok för min dotter, men fick snart inse att det var lite väl fysiskt ansträngande för mig. I stället fick jag sätta på barnkanalen och lägga mig för att vila. Jag kom knappt upp på hela kvällen... Här är gärningsmannen tyvärr okänd, men jag misstänker att det var flera inblandade. Jag har följande misstänkta: Graviditeten, lufttrycket, värmen och luftfuktigheten. På onsdag ska jag träffa en sakkunnig för att få en bättre gärningsmannaprofil: Jag ska till mödravården och träffa min barnmorska. Hon kanske vet. Eller så säger hon att det är normalt, men i så fall hamnar hon på listan över misstänkta, om inte annat så för skyddande av brottsling!

Idag längtar jag till morgondagen! Längtar efter att sitta i bilen för en resa på drygt tio mil, i okänd trafik (borde väl inte vara så illa, det är ju söndag) och med en lite osäker lokalkännedom. Längtar efter att försöka få min sambo att inse att det är den skylten vi ska följa, och att det verkligen är vänster och ja, jag är säker! Längtar efter att leta parkeringsplats på gatan och längtar så in i bängen efter att äntligen få se min brorson! Snart tre veckor efter hans ankomst till världen ska jag få bli faster på nära håll!

Dagen idag har jag ägnat åt att baka, för man vill ju smöra lite för de nyblivna föräldrarna (inte minst när jag själv går med magen i vädret, kanske är det någon som inser att man bör smöra för mig också, när det beger sig...). Men lite grann är det ren egoism som lett fram till baket. Jag fick receptet på de underbart goda kakorna vi bjöds på i onsdags, av arbetslagets pensionär, och jag kan definitivt inte vänta en hel vecka innan jag provbakar dem! Så goda är de alltså!
Tänkte dock skänka mer än vad som går åt i morgon, det kan ju vara bra att ha i bäbistider, men några lådor har redan förpassats till mitt eget frysskåp!

Jag var på vattengympa nu ikväll, och träffade på några riktigt griniga gamla gubbar.

Jag är inte speciellt lång, så för att kunna göra vissa övningar behöver jag en platta, så att jag har ordentlig bottenkontakt. Min svägerska gick in och väntade på mig vid en sådan platta. De är rätt tunga, så hon kunde inte lyfta i den själv, men trots att hela fem "stora starka karlar" kom in och hoppade i bassängen, var det inte en enda som ens frågade om hon behövde hjälp.
När jag kom in, liten och uppenbart gravid, hjälptes vi åt att lyfta i plattan, och genast hördes sura kommentarer om "en sån där löjlig platta", och "den slår man ju bara fötterna i". Från de ohjälpsamma gamla gubbarna, förstås!

Jag vet inte om det är gravidhormonerna som spökar, men jag blev riktigt sur. Jag rår knappast för att jag är en halvmeter kortare än de ståtliga herrarna, och jag skulle vilja se dem göra övningarna om bassängen var en halvmeter djupare! Utan en sån där löjlig platta förstås!

I mitt stilla sinne tänker jag dock att det är skönt att det finns fungerande hjälpmedel när man är kort. Det finns ju inget som hjälper när man är korkad!