applicera ofin il

Min fyraåriga dotter, som jag älskar över allt annat, håller på att driva mig till vansinne. Inget passar. Oavsett hur många gånger man frågar om vad hon vill ha till frukost, så blir det helt fel. Idag skulle det vara smör som syntes på den rostade mackan, och så ville hon inte ha någonting i yoghurten, som hon speciellt bett att få både hallon och blåbär i... Och så ska hon prompt ha mjölk att dricka, oavsett hur många gånger vi talar om att mjölken är slut, och att vi måste åka till affären innan hon kan få mjölk.
Det är gnäll och gnöl nästan oavbrutet, och är det inget annat så gråter hon av en eller annan anledning.

Jag kan intyga att detta inte lyfter humöret på en sliten, gravid kvinna med dåliga blodvärden...

Under gårdagens besök hos min faster i sommarstugan, fick toaletten en hänsynslös sågning.

Det är som ett torrdass, men istället för en träbänk med hål i, finns det en toalettstol, även om den inte ser ut riktigt som en vanlig toalettstol. Omgivningarna är som en vanlig toalett, med dörr som går att låsa, taklampa med vanlig knapp på väggen, handfat med kakelplattor ovanför och handduk på en krok.
Så fort vi öppnade dörren för att dottern skulle få "göra nummer två", kom den spontana kommentaren: "Vilken ful toalett!"
Hon gick fram till toalettstolen, gläntade lite på locket, tittade ner i det svarta innandömet med två olika fack, varav ett med lock, rynkade på näsan och stängde igen.
Så vände hon sig till mig och sa: "Jag behöver inte bajsa, jag skojade bara med dig!" Åtföljt av ett brett leende.

Hon lyckades sedan hålla sig, genom kaninklappning och lek med ny kompis, ända tills vi både kommit hem och jag hunnit åka till affären och handla. Så ful var den alltså!

(Men hon benådade den i alla fall tillräckligt för att kissa i den...)

Min fyraåriga dotter är en av de mer tillbakadragna människor jag känner. Hon pratar helst inte med någon hon inte känner, och beroende på humöret kan hon undvika att prata med de hon känner också. Mamma, pappa och mormor brukar funka i alla lägen, men utöver det kan vem som helst stundtals bli utesluten ur samtalskretsen.

Idag åkte vi och hälsade på min faster i hennes tillfälliga sommarstuga, som hon förvaltar medan ägarna befinner sig i New York City. Redan när vi klev ur bilen klargjorde min dotter vilken typ av dag det var: hon skulle bli mycket svårflörtad.
Hon ville till att börja med inte lämna bilen, och hur som helst ville hon inte prata direkt med min faster, utan använde mig som mellanhand.
Efter en stund följde hon i alla fall lite truligt med och kastade brödbitar till fåglarna, och då kom en nästan lika trulig granntjej tillsammans med sin mamma för att säga hej. Hon använde likt min egen dotter mamma som mellanhand, men tillsammans fick de ur sig en inbjudan att komma över och titta på deras kaniner. Till slut gick hon, tillsammans med gammelfaster och mormor över till granntjejen och kaninerna. Och blev kvar.

De vuxna gick tillbaka, men hon stannade! Det är sensation! Särskilt som det var på en av hennes mindre pratglada dagar.

Hon kom tillbaka för att sitta i mitt knä en liten stund, och ta en kaka till.
En stund senare kom hon tillbaka för att gå och kissa.
Efteråt gick hon tillbaka till sin nya kompis, och jag anade svårigheterna som skulle komma när vi behövde åka hem...

Hon sa ifrån. Hon sprang iväg. Hon sparkade. Hon var inte alls speciellt sugen på att åka hem. Minst sagt. Hon ville hellre stanna hos sin nya kompis och hennes kaniner.

Och detta var alltså samma tjej som tidigare på dagen konstaterat det onda med nya kompisar.

När min dotter fyllde två, för lite mer än två år sedan, fick hon en flytväst och ett hemmagjort metspö av oss i present. Tanken var att hennes fiskeglada far många gånger skulle ta med henne ner till den närbelägna sjön, och även ut med farbrors båt, och de skulle fiska tillsammans.

Förra sommaren användes flytvästen för första gången, men då av dottern till min tyska kompis, när de lånade en båt och gav sig ut på en liten tur på den omtalade närbelägna sjön.

I maj, på dotterns fyraårsdag, användes metspöt för första gången, men då modifierat, så att kroken var utbytt till en klädnypa, och fiskarna kom i form av godispåsar.

I onsdags, på årets första semestervecka, lovade fadern att de skulle fiska, men med alla möjliga och omöjliga uppdrag att genomföra just den dagen, fick det skjutas upp till morgondagen, men på torsdagen hade vi bokat playdate med bästa kompisen, och det vore nog inte helt optimalt med två fyraåringar, och bara ett metspö... Så det fick lov att bli morgonfiske.
Morgonen kom, och regnet öste ner. Fisketuren fick åter ställas in.
Även fredagsmorgonen var aningen för blöt för att far och dotter skulle pallra sig ner till sjön, och resten av dagen försvann i ett töcken av bilbarnstolar, från semestern hemkomna morföräldrar och thaimat som hämtats hem för att fira föräldrarnas tioårsjubileum tillsammans.

Lördag morgon. Solsken. Medelstark vind.
Efter frukost påbörjades äntligen förberedelserna för premiärfisketuren. Flytvästen plockades fram, metspöt återställdes till sitt ursprungliga, krokförsedda, skick, faderns fiskeutrustning hämtades ner från vinden, en liten matsäck plockades i ordning och kameran, den minsta, packades med. På med oömma kläder, och så in i bilen. Avfärd mot sjön!

Fem minuter senare ringde telefonen. Flytvästen låg kvar hemma... Mamma fick rycka ut och leverera den saknade utrustningen. Och belönades med glädjen att se far och dotter spankulera ner mot vattnet. Dottern med flytvästen ordentligt "monterad" enligt konstens alla regler och metspöt käckt över axeln. Så vände hon sig om och ropade att hon skulle fånga en gädda. "Så hääääär stor!" Det var knappt att armarna räckte till. =)

Nu har min dotters tid för att åka baklänges i bilen kommit till ett slut.
Efter en tid av klagomål på att hon mår illa när jag svänger (och likadant när hennes far kör) kom jag slutligen på att det kunde bero på själva baklängesfärden, så idag inhandlades inte mindre än två framlängesstolar (en till varje bil. Även om de är lätta att ta ur och sätta i, så känns det inte logiskt att ha stolen stående på dagis varje dag, bara för att pappa ska kunna hämta även om mamma lämnade...). Och när vi ändå var i farten passade vi på att köpa babyskydd (den första lilla bilstolen till bäbisen), så har vi det klart.

På väg hem provade vi alla nya features.
Om vi båda sträcker lite på nacken kan vi se varandra i backspegeln.
Istället för att förklara om det är på mammas eller hennes sida, kan jag peka på hästen.
Hon kan se genom framrutan, och upptäcka saker samtidigt som jag.
Vi försökte testa huruvida hon kan se en hund vid sidan av vägen, men eftersom det var lunchtider var det inga hundar ute på promenad. I brist på hundar provade vi med en barnvagn, som framfördes på trottoaren, och den såg hon utan större svårigheter.

Väl hemma förpassades två baklängesstolar upp på vinden för förvaring till dess bäbisen är redo för den sortens bilsäkerhet.
En epok gick i graven.

Min fyraåring fick lov att hämtas tidigare från dagis idag. Hon tog slut när de var på utflykt till stadens senaste storsatsning inom lekparksområdet. Hon började bra, men så satte hon sig ner och tog alldeles slut. Jag kontaktades och vi beslöt att jag skulle hämta henne när de var tillbaka på förskolan och hade ätit något. Annars skulle det bara dröja längre innan hon fick något i sig.
När jag kom hade hon inte ätit någonting, så när hon visade intresse på villkor att jag matade henne, var jag rask att acceptera. Hellre matar jag min sjuka fyraåring än att hon inte äter. Så principfast är jag inte i min filosofi att fyraåringar klarar att äta själva.

Väl hemma valde hon, efter en kort session med saga i sängen, att sätta sig vid datorn i stället. Hon spelade lite, men tröttnade sedan och tittade på film i stället. Tills jag satte mig vid datorn. Då kom hon smygande och satte sig för att titta på. När jag visade henne slottet som jag byggt på spelsidan som är min senaste last, ville hon så klart bygga ett eget slott, så numera spelar jag ihop byggstenarna till henne, och hon bygger slottet.
Jag är ärligt talat rätt nöjd med uppdelningen, för på det viset får jag ägna mig åt min last, samtidigt som jag kan hävda att det är för hennes skull. "Hon vill ju så gärna..."

Dryga trettioåtta graders feber idag leder till en dag hemma i morgon, så kvällen har spenderats vid datorn. I morgon blir det bygga av!

Min dotter lever just nu ett liv av smärta och besvär. Hennes högra fot är så svullen att man lätt förleds att tro att hon stukat den, men så är icke fallet. Hon sover illa om nätterna, har en något förhöjd kroppstemperatur, och ett humör som pendlar kraftigt.
Allt på grund av myggorna.

Myggbett som bara blir fler och fler, och av någon anledning flera på samma begränsade yta av kroppen. Först var det ansiktet, och det senaste är fötterna, speciellt då den högra... En enda mygga som gömt sig på hennes rum kan resultera i inte mindre än tre myggbett på en kort stund, för att sedan vara så blodfylld att den inte orkar lyfta från underlaget. På sätt och vis hånskrattar jag åt den, med det gamla ordstävet "den som gapar efter mycket..." i tankarna, men så inser jag att min stackars dotter inte vinner ett dugg på att myggan inte kan flyga, eller ens på att den blir ihjälslagen av en hämndlysten förälder, och skrattet fastnar i halsen.

Själv får jag också myggbett, men de kliar bara en stund, sedan är det över. Sambon har inte klagat på myggorna alls (utom för dotterns skull), så jag antar att han är förskonad han också. Det är så rackarns orättvist!

Min dotter har sovit över hos sin mormor i natt. Morfar var borta sent, så hon var "sällskapsdam".

Mormor hämtade på dagis, och när jag lämnade henne på morgonen var det tårar och "jag kommer att sakna dig, mamma!" Jag vet att man bara ska gå, men när hon står alldeles ensam och vinkar, när ingen personal vet om att hon gråter, då går jag inte! Så vi hämtade en vuxen, och gjorde om hela ritualen med att vinka. När jag gick runt hörnet hade jag tårar i ögonen, men jag vet ju att det går bra till slut.
Jag pratade med morfar på förmiddagen, och hon hade inte längtat hem än, så nu är jag lugn.

Frågan är bara vad jag ska göra. Just nu har jag i stort sett inget gemensamt med min sambo. Han spelar spel på datorn, jobbar på altan och lyssnar på "fel" program på radion...
I går kväll tittade vi på "hans" program på TV:n och så somnade jag på soffan.

Min fyraåriga dotter drabbades av lyckofnatt i går kväll när jag kom hem efter jobb och vattengympa.
Det var denna gång inte jag personligen som orsakade glädjen, utan den lilla bild på en alldeles ny kusin, som under dagen inkommit till min mobil.

Hon tog telefonen och dansade runt i huset med den. Visade pappa, men fick nästan tårar i ögonen när bilden plötsligt försvann. Jag visade henne hur man gör för att ljuset ska tändas igen, och så bar det av igen, ackompanjerat av en glad trudelutt: "Han är så söt, han är så söt, han är så söt!"

Tack, käre bror! Jag har sällan sett henne så lycklig.

Min dotter har denna vecka bestämt beordrat "Tingelingfrisyr", det vill säga knut högt upp på huvudet. Innan vi åker till dagis på morgonen har mamma alltså fått ställa sig och slita med att få hennes hår, som helst av allt vill hänga rakt ner, att istället sträva upp mot knuten, helst utan att se alltför risigt ut.

Idag dök hon även in i garderoben på jakt efter vad som fanns att uppbringa i kategorin "gröna kläder". Anledning: Tingeling har gröna kläder. Resultatet av jakten blev att mamma insåg att vi har för få gröna tröjor. Ett linne var allt vi hittade, och mamma tycker att linnen inte är tillräckligt varma en dag som denna. Lyckligtvis kunde jag övertala min lilla fe-wannabe om att Tingeling har lite rosa också, och att en rosa tröja under det gröna linnet skulle vara helt i linje med Tingeling-looken.

När vi kommer till dagis hävdar hon bestämt att hon inte alls är där, utan hemma, och att det istället är Tingeling som har kommit. Idag hade hon dessutom en väl utarbetad sjukdomshistoria om sitt vanliga jag: Hon har vattkoppor!
Personalen spelar med, och även jag. Jag tror till och med att barnen spelar med, för igår när jag skulle hämta henne mötte jag en pojke utanför, som förstås frågade "Vem ska du hämta?". När jag svarade sa han "Hon är inte här!". I efterhand har jag kommit på att det kan vara så att hon hela dagen envisats med att hon inte varit där, och att de hänger på.

Frågan är nu om det är schizofreni eller bara gulliga idéer... Jag hoppas på det senare!

Jaha, så är man inne i kalasvärlden... På gott och ont, kan jag tro.

Det var väldigt trevligt att se dottern med så många av sina alldeles egna kompisar hemma. Hon hade fått välja helt själv vilka hon ville bjuda, och alla utom en kunde komma. De hade roligt nästan hela tiden (utom när vinden blåste bort deras fina Bamse-tallrikar och Bamse-muggar... Då fick vi snabbt rycka in och byta ut mot lite tyngre porslins- och glasvarianter.) och till och med kompisen som inte går på dagis med de övriga kom bra in i gänget.
Nu väntar två kalas inom en månad, och det är roligt att hon blir bjuden.

Men å andra sidan... Det kommer väl aldrig att ta slut. Nu fyller de fyra, sen fyller de fem, sex, sju... Allihop. Och presenter ska köpas till vareviga kalas, och så ökar förväntningarna på våra kalas för varje år. "Mamma, nu måste vi toppa förra årets kalas!" Jag anar en inflation utan dess like!

Av grannen fick jag dock ett hett tips för nästa fyraårskalas: Låt storasyster sköta ruljangsen! Då kan man skicka iväg ungarna med henne medan man själv ägnar sig åt att röja upp efter senaste aktiviteten. Jag visste väl att det fanns en anledning till de fyra och ett halvt åren som blir mellan mina barn! =)

Den stora frågan i mitt liv just nu är varför jag sitter vid datorn och bloggar så här dags på kvällen, när jag knappt sov fyra timmar i natt, till följd av min stackars dotters hostatacker, med tillhörande spyångest. (Hon är livrädd för att kräkas, och varje gång hon hostar nu tror hon att hon ska göra det. Därför sitter hon och gråter högljutt över hinken under sina atacker.) Eftersom hennes far är krasslig (det har ju varit påsk...) föll det på min lott att ta hand om henne, trots att jag skulle upp halv sex på morgonen, och han kunde sova hur länge som helst. (Jag är inte bitter)

Jag tror att jag sov på soffan vid något tillfälle mellan 22.00 och starten på hosteran. Sedan kom jag i säng vid midnatt, efter en session med ryggkliande och tröstande ord. Vid tretiden vaknade hon igen, och eftersom sambon utövade sin omtanke på distans (han ligger i sin säng och ropar mer eller mindre uppmuntrande ord till en livrädd tjej på knappa fyra år), gick jag in och lade mig hos henne, och snart nog låg hon bredvid mig och snusade. Inte ostört och definitivt inte oavbrutet, men stundtals i alla fall. Själv slumrade jag knappt innan jag vid fem vågade smyga in till min egen säng, offra en kvart av morgonrutinerna för att få sova lite till, och halvsov till kvart i sex.

Hela dagen har varit en kamp mot tröttheten, och alla tror att det är graviditeten som ställt till det för mig, men allt jag kan tänka på när det gäller bäbisen är om tvåbarnsmoderskapet innebär att man är dubbelt så trött efter en vaknatt. I så fall vill jag reklamera!

Och nu ska jag gå och lägga mig.

Min dotter har börjat spotta.
Inte så att hon spottar om hon är arg, utan att hon spottar ut maten. Sedan påskafton är det mest bara macka och godis som kommit ner i magen, allt annat är äckligt, eller så går det inte att svälja det.

Mormor tog det ganska bra, trots att hon inte ens ville äta köttbullar, som annars är en höjdare.
Farmor tog det inte lika bra, när barnbarnet spottade ut först kycklingen, sedan riset, osten och slutligen glassen... Jag talade inte om att marsipanankan, som både faster och farmor var så avundsjuka på, också kom ut lika snabbt som den kom in. Som avslutning fick hon mjukt tunnbröd med smör, och åt mer eller mindre som en häst.

Hemma körde vi den hårda linjen, och krävde att hon skulle äta upp, att hon skulle svälja och sluta larva sig. Sedan har vi kommit på att hon kanske har ont i halsen och att det verkligen gör ont att svälja... Dåligt samvete, men hur ska man veta? Ibland säger hon att det gör ont, ibland säger hon att det är äckligt, ibland är det för att hon inte vill börja hosta, ibland är det för stora bitar... Vad ska vi tro?

Det fortsatte på dagis, så pass att personalen ringde till min sambo för att hon inte åt. I morgon får hon åka till doktorn, så att vi får det kollat. Lite orolig är man ju.

Jag är en mamma som gärna vill ordna traditioner och fina upplevelser för mitt barn, speciellt kring högtider som jul, midsommar, födelsedagar och så klart den nu aktuella påsken. Tyvärr har jag en massa planer i huvudet, men jag väntar alltid till sista sekunden innan jag ordnar det, och av den anledningen går det hela oftast om intet.

I år hade jag, som vanligt, en bild i huvudet av att min dotter var ute på äggjakt i solskenet, och det hela resulterade i att hon fick en lite större påskpresent, antingen i ett påskägg, eller i en påskig presentpåse.
Hur äggjakten skulle utformas visste jag inte, och vad hon skulle få i påskpresenten var inte bestämt, men vädergudarna verkade ha bestämt sig för att samarbeta i alla fall. Sambon däremot är aldrig speciellt intresserad av att samarbeta i dessa sammanhang, och speciellt ovillig var han i år, då han började bli sjuk. Alltså var det endast min egen hjärna som fick arbeta på den här idén.

Tidigt på påskaftons morgon satte jag mig vid datorn och letade reda på en sida där man kan skriva ut påskbilder att färglägga, och hittade vad jag sökte: ett papper fullt av påskägg. Två exemplar skrevs ut och målades i samma färger. Det ena pappret fick vara helt, medan jag klippte ut äggen från det andra. Sedan följde en av nöden påtvingad tur till mataffären, där jag även fann kludd att sätta upp de utklippta äggen med i trädgården. Hem och äta lunch, och sedan iväg igen. Denna gång till växtbutiken, och så ett snabbt stopp vid köpcentret, där jag var tvungen att fatta beslut om påskpresentinnehåll på stående fot. Jag höll länge i ett paket med korttillverkningsprylar, men bestämde mig för att köpa något att leka med utomhus i stället. Det är ju så fint väder, och det vore ytterst osmart att tvinga in henne med korttillverkning nu. Resultatet blev en "bubbelburk" med massa olika såpbubbelredskap, och en mjuk boll med prinsessor på. Jag tittade även på ett stort påskägg, men de var inte tillräckligt stora, så jag avstod.
Sedan skjutsade jag hem min svägerska och hon letade reda på ett gammalt påskägg, som jag fick gratis, och när jag tog ut prylarna ur burken gick det bra att få ner dem i ägget.
Så bar det av hemåt, jag packade ur bilen och rusade runt i trädgården med äggen, hämtade dottern och gav henne det hela pappret och instruktionen att leta reda på äggen som smitit. Alla fanns på bild, så det hon behövde göra var att hitta dem och sätta dem på respektive ägg, så visste hon hur många som var kvar. Om hon lyckades skulle hon få en påskpresent.
Hon gav sig av, och jag rusade till bilen för att hämta presenten, innan jag hjälpte henne lite på traven med de sista äggen. Hon blev lite distraherad av fjärilar, och den som satt på gungan måste ju få gunga en stund... Till slut var i alla fall alla äggen infångade och hon fick öppna presenten, och därpå följde en stund av såpbubbelskoj: blåsa, jaga, prova de nya, annorlunda blåsmojängerna... Sedan åkte vi till mormor och morfar.

Som sammanfattning kan jag konstatera att det var lite på håret rent tidsmässigt, men ändå väldigt lyckat. Nästa år ska jag försöka vara ute i lite mer god tid. Men å andra sidan är det väl en tradition i sig, att jag ska stressa ihjäl mig för att fixa traditionerna.

Idag har min bäbis möblerat om i min mage. Av gammal vana har jag haft tarmarna liggande på samma ställe sedan förra graviditeten, men det finns tydligen bättre ställen för tarmar... Att jag inte tänkte på det!

Magen har krampat och varit hård som sten. Stundtals fick jag lov att jobba liggande på soffan i personalrummet. Mellanmålet ledde till en liten uppenbarelse gällande de envisa smulorna som alltid dök upp på magen, innanför tröjan, under min förra graviditet.
Till följd av magens status intar man en något annorlunda ställning vid matbord, fikabord och mellisbord, en ställning som håller magen så utsträckt som möjligt. Det innebär i realiteten att man utnyttjar ryggstödet på stolen under större delen av måltiden, och därmed hamnar mackorna eller, som idag, hamburgaren rakt ovanför urringningen på tröjan. Smulorna påverkas av gravitationen (det är oklart om graviditeten ökar gravitationen, men orden är lite för lika för att det ska vara ett sammanträffande. Är inte definitionen på gravitation något i stil med "en större kropps dragningskraft på mindre kroppar/föremål"? Hallå! Större kropp. Hur övertydligt kan det bli?) och ramlar ner i nämnda urringning. Därifrån är det inte så långt om man vill ta sig till magen, om jag säger så.

Nåja... För framtiden hoppas jag innerligt att "Lill-Pytte" inte är en sådan personlighet som fortsätter att möblera om i ett. H*n får gärna göra det hemtrevligt där inne, men jag hoppas att det blir rätt direkt, så att jag slipper jobba från sofflocket var och varannan dag!

Alldeles precis just nu ligger min dotter i sin säng och lyssnar på den irriterande korta dansbandsversionen av Melodifestivalplågan "Tingeling" på repeat. Det är nu över en halvtimme sedan den sattes på, men för två minuter sedan ropade hon på mig.
"Mamma! Jag älskar den här låten!"
När hon lyssnar på den handlar den obetingat om den lilla sagofén Tingeling, som hon nyligen blivit förälskad i. Det kunde man inte tro, att Henrik Dorsin skulle vara fé-farbrorn nummer ett!

För övrigt har vi vårpyntat hennes rum idag. Till jul satte vi upp en gren i taket i rummet, och hängde sedan allehanda hjärtan, stjärnor och änglar i den. Jag har inte haft något att ersätta dem med, så de har suttit kvar. Till idag.
En fjärilsmall, lite mönstrat papper, en sax, organzaband, pärlor och en aning origami var allt som krävdes för att vårpimpa grenen.

När jag hämtade min dotter på dagis idag, var det mest bara för att skjutsa henne till farmor, eftersom jag själv skulle på ett möte med min hälsocoach. Sist följde hon med, men det var lite omständligt, och inte speciellt roligt för henne, så nu hade jag pratat med farmor, som gärna tog emot henne en stund.
Detta föranledde knappast några stående ovationer från dotterns sida, dock. Hon skrek och grät och ville hem. Hon ville inte vara med farmor, hon ville vara med mamma, och hon skulle inte, på några villkors vis, plocka upp något ur väskan som jag packat med lite ritgrejer och hennes My little Pony:ar (eller hur man skriver det i plural. My small ponys?).
Jag bar in henne, och tårarna rann nerför kinderna på henne. Hon lockades lite av att farmor hade något gott att dricka i kylen, men drogs tillbaka till mig när jag skulle gå. Det dåliga samvetet gnagde i mig, och jag som hade hoppats kunna slinka in och köpa ett par hela jeans i en storlek jag kan ha nu, när magen växer... Nej, det var bara att ta kortaste möjliga parkeringstid, och så skynda tillbaka till farmor direkt efter mötet.
Döm om min förvåning när en glad tjej satt med ritgrejerna (som hon definitivt inte skulle plocka upp) vid farmors köksbord och skanderade: Åk tillbaka till mötet mamma!
Jag hade knappt hunnit ut till bilen innan de började leka, fick jag veta. Vad är det för en dramaqueen jag närt vid min barm? Spela ut mitt dåliga samvete på detta sätt, och sedan vända på en femöring så fort jag är utom synhåll.
På väg hem i bilen planerade hon för att sova över hos farmor, så nu har hon fått i uppgift att ordna sovplats åt en liten tjej! Det gäller att smida medan järnet är varmt!

I söndags var jag med min dotter på klädparty hemma hos hennes dagiskompis.

Dotterns "hemmakompis" skulle också dit, eftersom deras mammor känner varandra från föräldragruppen när tjejerna var små, så vi tog bilen hem till dem och så gick vi resten av vägen. Eftersom dottern varit sjuk hade jag tänkt ta med vagnen, så att hon skulle slippa gå hela vägen, men ett ymnigt snöfall på morgonen föranledde ett byte av fordon, från vagn till pulka.

En timme innan vi skulle vara där träffades vi hemma hos dem, och gav oss av till fots... utom min dotter, som självklart inte ville avstå från möjligheten att åka i den nya fina pulkan...
Jag hade hoppats att den andra mamman skulle ha koll på vart vi skulle, eftersom hon bor i närheten, och rent logiskt borde ha promenerat en del i området, men hon hade inte en aning, så vi fick gå på mina bilburna orienteringserfarenheter: Jag har koll på var man svänger av från stora vägen, men den vägen vill man inte gå med barn och pulka, så vi fick försöka hålla oss till någon mindre väg hyfsat parallellt med den stora... vilket ledde till att vi pulsade i djup lössnö och tog en fruktansvärd omväg.

Vi var blöta och trötta när vi slutligen kom fram, men när dotterns overall väl var av dröjde det inte länge innan hon var igång och lekte med dagisskompis J. Vanligen är hon trögstartad, oavsett vem det handlar om, men här kom hon igång direkt. Hemmakompis A, som i vanliga fall är rakt på utan tveksamhet, var dock mer avvaktande och ville att mamma skulle vara med i rummet hela tiden. Till slut gick hon i alla fall iväg själv, men återvände mycket regelbundet för att kolla att mamma var kvar.
J:s kusiner var också där, och liksom A var de stamgäster i vardagsrummet hos mamma. Min egen dotter och J såg vi däremot inte röken av förrän det var dags för fika.

Det var roligt att se hur lätt det var för min försiktiga dotter i det här sammanhanget. Till och med när kusinerna (varav en var en större kille) dök upp var hon självsäker nog att stanna kvar utan att ropa på mig.
Det får mig att inse att hon faktiskt känner sina dagiskompisar, och J i synnerhet, bättre än många av de barn som jag tycker är självklara i hennes liv. Som hennes egna kusiner, till exempel. De har känt varandra hela livet, men de träffas inte varje dag, inte ens varje vecka, så det blir ju inte en så nära relation i alla fall.
Hemmakompisen A träffar vi ganska ofta, enligt mina mått mätt, men i jämförelse med varje dag blir det inte så ofta i alla fall. Även om jag känner hennes mamma bättre än jag känner J:s mamma...
Så det är kanske inte så konstigt att hon är blyg i början när vi är hos kusinerna eller A, men inte hos J.

Slutligen kan jag berätta att promenaden hem gick väsentligt snabbare än ditvägen. Vi hittade nämligen en plogad gångväg, som gick förhållandevis raka vägen hem. Den hade vi i och för sig inte hittat även om vi fortsatt åt det hållet, för den var lite kamouflerad vid infarten... Men nästa gång tar vi den vägen!

Nu har den sista koppan torkat in, och jag tror nog att vi kan säga att hon är officiellt frisk.
Hon fick, till sin lycka, åka på kalaset igår, och efter några misslyckade försök kunde hon själv klättra både upp på och ner från ettåringens gungelefant, och då var lyckan total. Det var med andra ord en bra dag.

Idag ska vi på klädparty hemma hos hennes dagiskompis, och eftersom hennes hemmakompis också ska dit, kommer vi att promenera med dem i all den nyfallna snön. Den ursprungliga planen var att ta med vagnen, om hon blir trött, men nu blir det pulkan istället. Jag har en känsla av att det blir en bra dag idag också.

Och i morgon ska hon till dagis igen. Dit har hon längtat sedan förra lördagen, när vattkopporna kom på allvar, så det blir nog ett kärt återseende. Här staplar vi bra dagar på varandra!