Förlossning?
Idag trodde jag för första gången i mitt liv på allvar att jag skulle föda barn. (Och då inte bara som en ganska logisk framtidsutsikt, utan som en mycket påtaglig "nu händer det-känsla")
Förra graviditeten kom ju aldrig så långt. Jag bar henne högt upp tills det var bestämt att det skulle bli snitt, och det bestämdes först kvällen innan den stora dagen.
Idag klev jag upp ur sängen efter min lilla tupplur, och överväldigades av smärta i de nedre regionerna. Jag provade att stå still och vänta på att det skulle gå över, men jag fick bita i gräset och konstatera att stående läge inte var aktuellt just nu. Jag satte mig ner på sängen igen, och kände en viss lättnad, men inte så där så att jag kunde slappna av. Jag funderade på att ropa på min sambo, men lyckades till slut ta mig till toaletten (även om jag inte vill veta hur löjlig jag såg ut...) och när jag hade kissat var smärtan borta.
Lättnaden var ganska stor när jag insåg att det inte var just idag bäbisen skulle komma. Speciellt som jag hade lovat att knipa ett tag till när jag gick från jobbet. =)
Förra graviditeten kom ju aldrig så långt. Jag bar henne högt upp tills det var bestämt att det skulle bli snitt, och det bestämdes först kvällen innan den stora dagen.
Idag klev jag upp ur sängen efter min lilla tupplur, och överväldigades av smärta i de nedre regionerna. Jag provade att stå still och vänta på att det skulle gå över, men jag fick bita i gräset och konstatera att stående läge inte var aktuellt just nu. Jag satte mig ner på sängen igen, och kände en viss lättnad, men inte så där så att jag kunde slappna av. Jag funderade på att ropa på min sambo, men lyckades till slut ta mig till toaletten (även om jag inte vill veta hur löjlig jag såg ut...) och när jag hade kissat var smärtan borta.
Lättnaden var ganska stor när jag insåg att det inte var just idag bäbisen skulle komma. Speciellt som jag hade lovat att knipa ett tag till när jag gick från jobbet. =)
Glädjespridare av rang
Innehavaren av titeln ovan är lilla jag! Fint, va?
Anledningen är mitt återtåg till arbetsplatsen efter semesterns slut. Nu går jag omkring och får alla att känna sig smala och smärta. Jämförelsevis, alltså. Jag behöver bara stå bredvid dem för att ha effekt, och det är ju en mycket lättare arbetsuppgift än många av mina normala sådana. Och att se folk bli glada är en skattefri löneförmån, så vem klagar?
Utöver den fina titeln får jag också många komplimanger och beundrande (eller förundrade) kommentarer om min ganska ansenliga mage. Många är förvånade att jag över huvud taget är på plats, magen till trots, och nu börjar gissningarna att hagla. Blir det en flicka eller pojke, kommer den snart, eller går det över tiden (men det gissar nästan ingen på...) och så vidare.
Och den här veckan är det ändå bara en liten del av skolans personal som är tillbaka. Jag får stålsätta mig på måndag, när jag dessutom vuxit ytterligare en vecka...
Det funkar!
Nu har jag börjat med min diabetesbehandling, som än så länge består av kosthållning och blodsockermätningar (samt motion...)
Vid tolv igår var jag på MVC och fick en genomgång i hur det ska fungera, och fick prova att sticka mig i fingret. (Usch!)
Nu har jag en alldeles egen blodsockermätare och möjlighet att plocka ut tillräckligt många provstickor och lansetter (själva nålen som sticker hål i fingret) på apoteket. Det bästa av allt är att det inte kostar mig ett öre. Annars skulle dessa sex veckor bli ganska dyra...
Nu ska det mätas fyra gånger om dagen (före frukost och två timmar efter frukost, lunch och middag) och noggrant antecknas i en dagbok. Dessutom ska jag äta regelbundet och förståndigt, ta bort så mycket socker och fett som möjligt, avstå från läsk, saft, juice, godis och fikabröd och motionera lite varje dag. Den gamla hederliga 30-minutersregeln ska upp på tapeten igen, men eftersom jag har vissa svårigheter med rörligheten kan jag dela upp de trettio på två femtonminuters perioder.
Hur går det då? Ja, tack bra. Jag har gjort fyra mätningar sedan jag började, och hittills har jag legat en bit under gränsen. Gränsvärdet vid fasta är lägre än de som tas efter måltid, men jag har bara legat över det en gång, så jag måste vara duktig. =)
Vi var bortbjudna igår kväll, och ändå lyckades jag hålla blodsockret i schack! Det blir visserligen lite trist att inte kunna äta vad man vill, men det gick definitivt ingen nöd på mig. Jag åt hårt bröd istället för baguette och drack vatten i stället för pärondryck. Ost och kex avstod jag ifrån, men det är inget jag brukar njuta av ändå. Till fikat bjöds det sockerkaka med jordgubbar, vaniljvisp och glass, och jag valde att bara äta jordgubbar. Med vatten till.
Det jag tycker är jobbigast är nog drycken. Att inte kunna dricka något gott till fikat.
I förrgår och idag tog min fyraåring med mig ut på promenad. Det är bra. Första reaktionen är att säga nej, jag orkar inte, men så kommer jag på att det är bra för mig, och hon går inte heller så snabbt, så det funkar bra. Jag är trött efteråt, men inte sjukt trött, och fingrarna svullnar. Annars är det okej, och jag känner mig duktig.
Okej, så det funkar, men jag vill ändå att det ska ta slut snart!
Vid tolv igår var jag på MVC och fick en genomgång i hur det ska fungera, och fick prova att sticka mig i fingret. (Usch!)
Nu har jag en alldeles egen blodsockermätare och möjlighet att plocka ut tillräckligt många provstickor och lansetter (själva nålen som sticker hål i fingret) på apoteket. Det bästa av allt är att det inte kostar mig ett öre. Annars skulle dessa sex veckor bli ganska dyra...
Nu ska det mätas fyra gånger om dagen (före frukost och två timmar efter frukost, lunch och middag) och noggrant antecknas i en dagbok. Dessutom ska jag äta regelbundet och förståndigt, ta bort så mycket socker och fett som möjligt, avstå från läsk, saft, juice, godis och fikabröd och motionera lite varje dag. Den gamla hederliga 30-minutersregeln ska upp på tapeten igen, men eftersom jag har vissa svårigheter med rörligheten kan jag dela upp de trettio på två femtonminuters perioder.
Hur går det då? Ja, tack bra. Jag har gjort fyra mätningar sedan jag började, och hittills har jag legat en bit under gränsen. Gränsvärdet vid fasta är lägre än de som tas efter måltid, men jag har bara legat över det en gång, så jag måste vara duktig. =)
Vi var bortbjudna igår kväll, och ändå lyckades jag hålla blodsockret i schack! Det blir visserligen lite trist att inte kunna äta vad man vill, men det gick definitivt ingen nöd på mig. Jag åt hårt bröd istället för baguette och drack vatten i stället för pärondryck. Ost och kex avstod jag ifrån, men det är inget jag brukar njuta av ändå. Till fikat bjöds det sockerkaka med jordgubbar, vaniljvisp och glass, och jag valde att bara äta jordgubbar. Med vatten till.
Det jag tycker är jobbigast är nog drycken. Att inte kunna dricka något gott till fikat.
I förrgår och idag tog min fyraåring med mig ut på promenad. Det är bra. Första reaktionen är att säga nej, jag orkar inte, men så kommer jag på att det är bra för mig, och hon går inte heller så snabbt, så det funkar bra. Jag är trött efteråt, men inte sjukt trött, och fingrarna svullnar. Annars är det okej, och jag känner mig duktig.
Okej, så det funkar, men jag vill ändå att det ska ta slut snart!
Ironiskt
När jag var på mödravårdcentralen igår passade jag på att läsa en föräldrar-och-barn-tidning, som bland annat hade en artikel om hur annorlunda det är att vänta andra barnet. Det stod att mammorna kan känna sig bortglömda och oviktiga, bland annat för att det är färre besök på MVC än med första barnet.
Då är det rätt ironiskt att jag idag ska dit för tredje dagen i rad! Jag känner mig inte direkt bortglömd.
Då är det rätt ironiskt att jag idag ska dit för tredje dagen i rad! Jag känner mig inte direkt bortglömd.
Positivt tänkande
Uppenbarligen har jag en rätt bra dag idag, för annars skulle jag gräva ner mig i sorg och förstämning över min senaste diagnos. Nu har jag istället valt att göra en sammanställning över det som trots allt är bra med det hela.
#1 Det är "bara" sex veckor kvar. Det kunde faktiskt ha varit 20 veckor kvar, men det är det inte.
#2 Semestern är nästan slut, så mina semesterrelaterade olater skulle snart ta slut oavsett.
#3 Den här nyttiga kosten är inte särskilt olik den kost jag hållit mig till under hösten och vintern, innan jag blev gravid, så det blir inte så svårt att införliva den i mitt liv. (Förutom sötsuget...)
#4 Det här blir som en inskolning till mina vanliga rutiner och vanor, vilket borde kunna underlätta övergången till det normala livet (och den normala vikten) efter förlossningen.
#5 Den nyttiga kosten är bättre både för mig och bäbisen, och det här gör det lättare att avstå från de onyttiga alternativen.
Tjoff sa det, så hade jag fem punkter på listan!
Men jag är fortfarande lite rädd för de där blodproven jag måste ta själv...
#1 Det är "bara" sex veckor kvar. Det kunde faktiskt ha varit 20 veckor kvar, men det är det inte.
#2 Semestern är nästan slut, så mina semesterrelaterade olater skulle snart ta slut oavsett.
#3 Den här nyttiga kosten är inte särskilt olik den kost jag hållit mig till under hösten och vintern, innan jag blev gravid, så det blir inte så svårt att införliva den i mitt liv. (Förutom sötsuget...)
#4 Det här blir som en inskolning till mina vanliga rutiner och vanor, vilket borde kunna underlätta övergången till det normala livet (och den normala vikten) efter förlossningen.
#5 Den nyttiga kosten är bättre både för mig och bäbisen, och det här gör det lättare att avstå från de onyttiga alternativen.
Tjoff sa det, så hade jag fem punkter på listan!
Men jag är fortfarande lite rädd för de där blodproven jag måste ta själv...
Blä, blä, blä!
Jag har just fått diagnosen graviditetsdiabetes.
Jag ska försöka ta bort så mycket synligt fett och socker som möjligt ur kosten, och sluta med läsk, godis och fikabröd. Det vore nu inte så svårt om det inte vore för att jag har sötsug som antagit tokstora proportioner. För ett år sedan åt jag inget godis, och både läsk och fikabröd tillhörde undantagen. Nu har det blivit lite annat...
Dessutom ska jag lära mig att sticka mig själv. Jag har ingen spruträdsla, men just att sticka mig själv är svårt. På gymnasiet skulle vi göra någon koll på vårt eget blod, men jag fick lov att analysera kompisens blod, eftersom jag inte lyckades sticka hål på mitt eget finger... Nu ska det stickas flera gånger i veckan! Det blir nog inte så lyckat om jag fortsätter att analysera någon annans blod...
Jag ska försöka ta bort så mycket synligt fett och socker som möjligt ur kosten, och sluta med läsk, godis och fikabröd. Det vore nu inte så svårt om det inte vore för att jag har sötsug som antagit tokstora proportioner. För ett år sedan åt jag inget godis, och både läsk och fikabröd tillhörde undantagen. Nu har det blivit lite annat...
Dessutom ska jag lära mig att sticka mig själv. Jag har ingen spruträdsla, men just att sticka mig själv är svårt. På gymnasiet skulle vi göra någon koll på vårt eget blod, men jag fick lov att analysera kompisens blod, eftersom jag inte lyckades sticka hål på mitt eget finger... Nu ska det stickas flera gånger i veckan! Det blir nog inte så lyckat om jag fortsätter att analysera någon annans blod...
Nästa problem
Dagens besök på mödravårdscentralen resulterade i ett nytt problem. Blodvärdet var bättre, men inte bra, men nu hade jag ett alldeles för högt sockervärde. Suck! Det skulle kunna bero på apelsinjuicen och lactulosen som jag dricker på morgnarna, men för att vara på den säkra sidan gör vi en specielkoll i morgon bitti.
07.45 ska jag vara på plats, utan frukost i magen. Snällt nog får jag dricka vatten...
Då gör vi några tester och så får jag dricka någon form av sockerlösning och vänta två timmar. Fortfarande utan frukost i magen. Till slut gör vi nya tester och först därefter, cirka klockan tio på förmiddagen, får jag äta något. Förhoppningsvis får jag också svar på om det är graviditetsdiabetes eller inte.
Jag är ärligt talat riktigt trött på alla dessa fel. Varför kan det inte bara vara bra? Varför kan inte allt bara flyta på?
07.45 ska jag vara på plats, utan frukost i magen. Snällt nog får jag dricka vatten...
Då gör vi några tester och så får jag dricka någon form av sockerlösning och vänta två timmar. Fortfarande utan frukost i magen. Till slut gör vi nya tester och först därefter, cirka klockan tio på förmiddagen, får jag äta något. Förhoppningsvis får jag också svar på om det är graviditetsdiabetes eller inte.
Jag är ärligt talat riktigt trött på alla dessa fel. Varför kan det inte bara vara bra? Varför kan inte allt bara flyta på?
Koppla av
Idag startade jag dagen med att gråta. Det är ingen höjdarstart, så jag valde att analysera mina möjligheter till förbättring.
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Riktigt illa
Just nu har jag ingen gravidglädje alls!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Välja bort... ännu mer
Jag har sedan tidigare valt bort Kolmården och Malmamarken, på grund av graviditeten, som tar mer kraft av mig än jag kunde ana.
Något jag inte valde bort var resan till Stockholm, med övernattning på hotell. Dotterns första besök på Skansen ville jag inte offra, och att bo på hotell är stort!
Under själva resan valde dock bort vissa saker.
Till att börja med valde jag bort att promenera hela vägen från tåget till Skansen, där även hotellet var beläget. Funderade först på att ta bussen, men till slut blev det promenad till Nybroplan, båt över till Djurgården och promenad till Skansen. Tyvärr valde vi att gå av båten lite för tidigt. Hade vi suttit kvar en stund till hade slutpromenaden blivit betydligt kortare, men man lär av sina misstag!
Under skansenbesöket valde jag bort Lillskansen, och lät dottern gå med sin far istället. Samtidigt satt jag på en bänk utanför och tittade på folk. Bland annat upptäckte jag inte mindre än två tjejer som gick med tårna inåt så pass att jag blev orolig för att de skulle trampa sig själva på tårna. De gick heller inte tillsammans, så det var troligen inte ett släktdrag. Dessutom såg jag en kille som gick med tårna utåt i en rent av komisk vinkel. (Tänk Charlie Chaplin)
Skansenakvariet fick också stryka på foten, och jag satt återigen på en bänk utanför. Denna gång fick jag sporadiska duschar av den lite mystiska sprayen ovanför dörren in till butiken - vad är poängen med den? Är det regnskogskänsla man eftersträvar, eller vill man duscha bort eventuella partiklar inifrån akvariet, för att undvika spridning av exotiska sjukdomar? Oavsett vilket blev jag inte direkt blöt, men det blev lite småirriterande...
Utöver det avstod jag nog inte så mycket, egentligen. Andra dagen tillbringades mestadels med min bror och hans familj, och då anpassades aktiviteterna mest efter dem och deras barnvagn.
Slutligen försökte jag avstå den två kilometer långa promenaden hem från bussen, men sambon var inte så sugen på att springa i förväg, så i lugn takt promenerade vi så gott vi kunde utan att gnälla. Dottern hölls på gott humör med hjälp av godiset som inhandlats på Skansen. =)
Något jag inte valde bort var resan till Stockholm, med övernattning på hotell. Dotterns första besök på Skansen ville jag inte offra, och att bo på hotell är stort!
Under själva resan valde dock bort vissa saker.
Till att börja med valde jag bort att promenera hela vägen från tåget till Skansen, där även hotellet var beläget. Funderade först på att ta bussen, men till slut blev det promenad till Nybroplan, båt över till Djurgården och promenad till Skansen. Tyvärr valde vi att gå av båten lite för tidigt. Hade vi suttit kvar en stund till hade slutpromenaden blivit betydligt kortare, men man lär av sina misstag!
Under skansenbesöket valde jag bort Lillskansen, och lät dottern gå med sin far istället. Samtidigt satt jag på en bänk utanför och tittade på folk. Bland annat upptäckte jag inte mindre än två tjejer som gick med tårna inåt så pass att jag blev orolig för att de skulle trampa sig själva på tårna. De gick heller inte tillsammans, så det var troligen inte ett släktdrag. Dessutom såg jag en kille som gick med tårna utåt i en rent av komisk vinkel. (Tänk Charlie Chaplin)
Skansenakvariet fick också stryka på foten, och jag satt återigen på en bänk utanför. Denna gång fick jag sporadiska duschar av den lite mystiska sprayen ovanför dörren in till butiken - vad är poängen med den? Är det regnskogskänsla man eftersträvar, eller vill man duscha bort eventuella partiklar inifrån akvariet, för att undvika spridning av exotiska sjukdomar? Oavsett vilket blev jag inte direkt blöt, men det blev lite småirriterande...
Utöver det avstod jag nog inte så mycket, egentligen. Andra dagen tillbringades mestadels med min bror och hans familj, och då anpassades aktiviteterna mest efter dem och deras barnvagn.
Slutligen försökte jag avstå den två kilometer långa promenaden hem från bussen, men sambon var inte så sugen på att springa i förväg, så i lugn takt promenerade vi så gott vi kunde utan att gnälla. Dottern hölls på gott humör med hjälp av godiset som inhandlats på Skansen. =)
Välja bort
Nu har jag kommit fram till att jag inte kan göra allt jag skulle vilja göra i sommar. Efter den långa dagen i Stockholm i torsdags, som ändå bara hade en enda aktivitet på schemat, inser jag att vissa planer får lov att gå bort för min del.
Jag kommer till exempel inte att åka till Kolmården i år. Alldeles för långa avstånd och alldeles för många backar. Dessutom vet jag av erfarenhet att vi alltid drabbas av tidsbrist någonstans på vägen, så att man får lov att stressa för att hinna till delfinariet i tid för showen, eller till Bamses Värld innan Bamse själv går därifrån för dagen...
Malmamarken brukar också få besök av oss varje år (mer eller mindre), men jag väljer att stanna hemma. Har man otur blir det långt att gå från bilen, det är onaturligt många längor med stånd att promenera igenom, särskilt med tanke på att det ändå är ungefär samma saker i de flesta stånden, och på något sätt lämnar vädret alltid något övrigt att önska: antingen är det för kallt eller för regnigt eller för varmt... Oavsett vilket är jag inte sugen på att utsätta mig för det i år.
En annan viktig aspekt när det gäller att välja eller välja bort utflyktsmål just nu är att det ska finnas möjlighet att sitta ner och vila. Därför anser jag att jag kan åka till Sagostigen, där jag kan vila vid varje ny stuga. Jag hoppas att Parken Zoo också kan fungera.
Jag kommer till exempel inte att åka till Kolmården i år. Alldeles för långa avstånd och alldeles för många backar. Dessutom vet jag av erfarenhet att vi alltid drabbas av tidsbrist någonstans på vägen, så att man får lov att stressa för att hinna till delfinariet i tid för showen, eller till Bamses Värld innan Bamse själv går därifrån för dagen...
Malmamarken brukar också få besök av oss varje år (mer eller mindre), men jag väljer att stanna hemma. Har man otur blir det långt att gå från bilen, det är onaturligt många längor med stånd att promenera igenom, särskilt med tanke på att det ändå är ungefär samma saker i de flesta stånden, och på något sätt lämnar vädret alltid något övrigt att önska: antingen är det för kallt eller för regnigt eller för varmt... Oavsett vilket är jag inte sugen på att utsätta mig för det i år.
En annan viktig aspekt när det gäller att välja eller välja bort utflyktsmål just nu är att det ska finnas möjlighet att sitta ner och vila. Därför anser jag att jag kan åka till Sagostigen, där jag kan vila vid varje ny stuga. Jag hoppas att Parken Zoo också kan fungera.
Det är en fin linje...
Strax före lunch idag samlade jag ihop mig själv och åkte för att träna lite vattengympa. Det har fungerat bra hela våren, och jag känner att det är bra för mig att bara vistas i det varma vattnet i bassängen. Jag styr själv vad jag vill göra och inte, så det är ingen större risk att det går överstyr, eller att jag gör något som är dåligt för barnet eller för min kropp. Motion ska dessutom motion vara nyttigt för tarmarna, som jag ju haft lite strul med ett tag.
Samtidigt är det ju ändå så att jag har dåliga blodvärden, och blir helt slut av minsta lilla ansträngning. Förra veckan efter mitt lilla vattengympapass lackade jag ur totalt på sambon, och ansträngningen kan nog ha varit en bidragande orsak till den aningen överdrivna reaktionen. Nu känner jag också att jag håller på att ta slut. Inspirationen finns där, men orken saknas.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är en fin linje mellan vad som är nyttigt och vad som är dåligt för en. Hur ska jag kunna välja?
Tur att det bara är ett tillfälle kvar innan de stänger för sommaren!
Kroppens seger
Idag, garanterat en vecka sedan sist, lyckades jag klämma ur mig "något" (jag vill inte vara alltför grafisk) utan medicinsk hjälp. Det var en kamp, men det var jag och min kropp som avgick med segern!
Om det beror på dieten, med morötter en masse, aningen övermogen frukt, fröer och allmänt fiberrik mat, lactulos-kuren gjort sitt eller om den lilla motion jag mäktat med har gjort underverk, det vet jag inte, men det fungerade i alla fall. Och det i konkurrens med järntabletterna, som är kända för att ha motsatt effekt.
Jag känner mig oslagbar just nu!
Om det beror på dieten, med morötter en masse, aningen övermogen frukt, fröer och allmänt fiberrik mat, lactulos-kuren gjort sitt eller om den lilla motion jag mäktat med har gjort underverk, det vet jag inte, men det fungerade i alla fall. Och det i konkurrens med järntabletterna, som är kända för att ha motsatt effekt.
Jag känner mig oslagbar just nu!
Handlandets plågor
Jag åkte till matvaruaffären efter jobbet idag. Såg framför mig hur jag strosade omkring bland hyllorna och plockade ner det jag skulle ha i kundvagnen, för att sedan packa in det i bilen och åka hem. En lugn eftermiddag, alltså.
I verkligheten blev det i stället en plågsam upplevelse.
Mina svullna fötter skavde i sandalerna. Värmen gjorde mig trött och sliten, och att då trängas med alla andra som kände för att handla fredag eftermiddag, i inledningen av lönehelgen, var en aning jobbigt. Magen spände och kändes tyngre än vanligt. När jag gjorde något av mina vanliga misstag och glömde bort att magen kräver mer utrymme än jag är van vid, så att jag slog i kundvagnen eller något annat, gjorde det så ont!
Kassarna fylldes snabbt med varor, och när jag passerat kassorna väntade de tunga lyften för att få över dem till bilen. Det gick, men det gjorde ont. Och så var det bilfärden hem i värmen... Inte det roligaste i en bil som har en icke fungerande AC. För en gravid kvinna. Som redan tycker att det är en jobbig dag.
Jag längtar inte till nästa gång jag ska handla!
I verkligheten blev det i stället en plågsam upplevelse.
Mina svullna fötter skavde i sandalerna. Värmen gjorde mig trött och sliten, och att då trängas med alla andra som kände för att handla fredag eftermiddag, i inledningen av lönehelgen, var en aning jobbigt. Magen spände och kändes tyngre än vanligt. När jag gjorde något av mina vanliga misstag och glömde bort att magen kräver mer utrymme än jag är van vid, så att jag slog i kundvagnen eller något annat, gjorde det så ont!
Kassarna fylldes snabbt med varor, och när jag passerat kassorna väntade de tunga lyften för att få över dem till bilen. Det gick, men det gjorde ont. Och så var det bilfärden hem i värmen... Inte det roligaste i en bil som har en icke fungerande AC. För en gravid kvinna. Som redan tycker att det är en jobbig dag.
Jag längtar inte till nästa gång jag ska handla!
Svullen...
Igår kväll började det. Svullnaden. Mitt i värmeböljan kom den som ett brev på posten.
Höger fot såg plötsligt vadderad ut, så högläge fick arrangeras i en hast.
För natten lånade jag in en av soffkuddarna för att hålla högläget, och vaknade, fantastiskt nog, med två normalstora fötter.
Det gick tyvärr över under dagen, och jag fick inse att mina inneskor på jobbet nog inte kommer att tjäna mig nämnvärt framöver. Hur jag ska lösa skoproblematiken nästa vecka återstår att se, men förhoppningsvis kommer vi att vara ute ganska mycket...
Det jobbigaste med det här är när jag räknar. Det är fortfarande 11 veckor kvar. Det är drygt två månader. Hur ska jag orka vandra omkring hela sommaren med svullna fötter? Hur ska jag klara alla utflykter i sommarvärmen? Och hur länge dröjer det innan resten av kroppen är lika svullen? Och hur kommer jag att se ut när det väl är dags?
Reflektioner
Jag fick igår frågan om graviditeten känns lika som förra gången. Typ så.
Det fick mig att tänka efter och jämföra.
Största skillnaden är nog att jag är mer sliten nu. Det är å andra sidan inte så konstigt, eftersom jag har helt andra förutsättningar nu.
Då var jag sjukskriven på halvtid, och hade stora möjligheter att vila när jag kom hem till lägenheten.
Nu jobbar jag heltid, och när jag kommer hem är det inte bara en fyraåring som kräver uppmärksamhet och engagemang, även huset och trädgården kräver sitt.
Dessutom är det lite jobbigare med värmen än det vårvinterväder som präglade största delen av förra graviditeten.
Jag har helt nya upplevelser av foglossning och ryggont den här gången, men det kan ju bero på bristen på vila, påtvingade tunga lyft och annat som hänger ihop med det faktum att jag har en fyraåring hemma.
Än så länge har jag inte blivit så svullen och vätskefylld som förra gången, men det kanske kom senare i graviditeten.
Annars är det nog rätt lika. Jag har i och för sig svårt att minnas detaljer från förra graviditeten, men det mesta poppar upp som igenkännanden. Jag har stor mage och jag får hela tiden reaktionen "Va, så länge? Jag trodde att du skulle ha vilken dag som helst!", precis som förra gången.
Det fick mig att tänka efter och jämföra.
Största skillnaden är nog att jag är mer sliten nu. Det är å andra sidan inte så konstigt, eftersom jag har helt andra förutsättningar nu.
Då var jag sjukskriven på halvtid, och hade stora möjligheter att vila när jag kom hem till lägenheten.
Nu jobbar jag heltid, och när jag kommer hem är det inte bara en fyraåring som kräver uppmärksamhet och engagemang, även huset och trädgården kräver sitt.
Dessutom är det lite jobbigare med värmen än det vårvinterväder som präglade största delen av förra graviditeten.
Jag har helt nya upplevelser av foglossning och ryggont den här gången, men det kan ju bero på bristen på vila, påtvingade tunga lyft och annat som hänger ihop med det faktum att jag har en fyraåring hemma.
Än så länge har jag inte blivit så svullen och vätskefylld som förra gången, men det kanske kom senare i graviditeten.
Annars är det nog rätt lika. Jag har i och för sig svårt att minnas detaljer från förra graviditeten, men det mesta poppar upp som igenkännanden. Jag har stor mage och jag får hela tiden reaktionen "Va, så länge? Jag trodde att du skulle ha vilken dag som helst!", precis som förra gången.
Graviditetens för- och nackdelar
Ibland är det bra att vara gravid. Till exempel när man har jobbarkompisarna hemma kvällen innan midsommar, och vaknar trött, men "vid god vigör", eftersom alkoholen aldrig ens var påtänkt, och kan ta itu med allt som midsommarafton kräver av en överambitiös småbarnsmor.
Ibland är det inte lika bra att vara gravid. Till exempel när man ska ut och plocka de blommor som varje överambitiös småbarnsmor behöver till barnets blomsterkrans så här på midsommaraftons morgon. Hur ska jag kunna ta mig fram i de diken som döljer de bästa blommorna? Och kommer jag över huvud taget att komma ner så långt att jag kommer åt stjälkarna?
Eller när de enda somriga gravidbyxorna visar sig ha gått sönder dagen innan midsommar, och man inte hinner köpa nya för att man ska ha gäster på kvällen, och varenda butik som har mammakläder har stängt för att det är midsommarafton. Och min unika fysik hindrar valet av kjol/klänning utan byxor under... Jag går inte in mer på det, men det funkar inte. I alla fall inte en hel dag, och detta är en lång dag.
Ibland är det inte lika bra att vara gravid. Till exempel när man ska ut och plocka de blommor som varje överambitiös småbarnsmor behöver till barnets blomsterkrans så här på midsommaraftons morgon. Hur ska jag kunna ta mig fram i de diken som döljer de bästa blommorna? Och kommer jag över huvud taget att komma ner så långt att jag kommer åt stjälkarna?
Eller när de enda somriga gravidbyxorna visar sig ha gått sönder dagen innan midsommar, och man inte hinner köpa nya för att man ska ha gäster på kvällen, och varenda butik som har mammakläder har stängt för att det är midsommarafton. Och min unika fysik hindrar valet av kjol/klänning utan byxor under... Jag går inte in mer på det, men det funkar inte. I alla fall inte en hel dag, och detta är en lång dag.
Vad får man säga till en gravid kvinna?
I och med att min egen mage växer och utsidan inte riktigt matchar insidan, så att säga, (det ser ut som att jag ska ha barn när som helst, men i själva verket är det mer än tre månader kvar) har jag börjat få kommentarer om detta, och jag har då börjat fundera på vad som är okej att säga.
Mina vänner och bekanta kan säga lite vad de vill utan att jag tar illa upp, bara det märks att det är med glimten i ögat. Dem kan jag ju läsa ganska bra, så jag märker att det är på skoj när de säger "hej tjockis" eller så.
Ytliga bekantskaper, till exempel på vattengympan, brukar också fungera bra, speciellt om de verkar bli imponerade, eller har förståelse för att det är jobbigt att bli så stor.
Enda gången jag tagit illa upp var när en dam visade förvåning över att den återstående tiden var så lång, och sedan yttrade: "Då är du rätt rund, va?"
Jag blev själv förvånad över min reaktion, men det kändes som att hon pratade mer om mig än om magen. Det var jag som var rund, inte magen. Hon menade säkert inte så, och jag sa inget, men det sved till rätt bra...
På det stora hela tycker jag dock att det är trevligt med den uppmärksamhet jag får, och ibland kan jag sakna det när jag umgås med någon som är viktig för mig. De jag träffar ofta märker det väl inte på samma sätt, eller så vill de inte tjata om det så fort vi ses, men ibland kan jag själv föra ämnet på tal, lite subtilt, så där...
Hjärtljud
Idag var jag för första gången i mitt liv ensam till barnmorskan. (Förutom cellprovtagning och preventivmedelsbesök...) Första graviditeten var sambon med mig varenda gång, och tanken var att det skulle vara så den här gången också, men med alla sjukdagar och ont om tid på flexen beslöt vi att han inte skulle följa med idag.
Nu tvivlar jag på att han kommer att välja bort något mer besök hos barnmorskan, för besvikelsen blev stor när han fick veta att vi lyssnat på hjärtljuden idag. Det är ganska häftigt att höra det första gången. Sedan blir det väl lite vant, men när man tänker efter är det stort varje gång.
Funderar på att ta med dottern också någon gång, så att hon får höra lillasyster/lillebrors hjärta slå.
Nu tvivlar jag på att han kommer att välja bort något mer besök hos barnmorskan, för besvikelsen blev stor när han fick veta att vi lyssnat på hjärtljuden idag. Det är ganska häftigt att höra det första gången. Sedan blir det väl lite vant, men när man tänker efter är det stort varje gång.
Funderar på att ta med dottern också någon gång, så att hon får höra lillasyster/lillebrors hjärta slå.
Oj, vad spännande!
Igår, när jag satt på en stol i Stockholm, på seminariet, och lutade mig tillbaka för att ta en liten mental paus, eftersom förkylningen tog på krafterna, såg jag plötsligt hur magen hoppade till, samtidigt som jag kände en spark inuti magen. Det var första gången det syntes utanpå, så det var lite stort.
Nyheten väckte intresset hos den blivande storasystern, och flera gånger under kvällen, även efter läggdags, bad hon att få känna på magen, men hittills har hon haft otur. Tyvärr kan jag inte riktigt avgöra när det är på gång, och inte var det kommer att sparka...
Nyheten väckte intresset hos den blivande storasystern, och flera gånger under kvällen, även efter läggdags, bad hon att få känna på magen, men hittills har hon haft otur. Tyvärr kan jag inte riktigt avgöra när det är på gång, och inte var det kommer att sparka...
